söndag 14 april 2013

Jobbhelg och Kevin Pointless.

I samma stund jag klev ut genom dörren från jobbet började det ösregna. Vågrätt. Jag är dåliga nyheter. Har jobbat hela helgen. Jag har även sett filmen Bodyguard för första gången. På jobbet alltså. Hellre aldrig än sent. När den var slut gick jag in på dass och grät högt. Sen kände jag mig alldeles tom. Sänkte genast en halva renat, när den var slut tog jag en runk bara för att fira att jag är av känslig natur. Sen kände jag mig tom igen. Jag avslutade det hela med att lägga en rykande Fidohög på vardagsrumsgolvet... sen var det plötsligt eftermiddag. En helt vanlig dag på jobbet...
Nej, men om jag ska hålla mig till sanningen utan att spåra ur så tycker jag inte Kevin Costner är mycket till skådespelare. Inte alls faktiskt. Han står ju bara där karljäveln. Ibland säger han yes eller no. Tar han någon gång säger han thats right.
Jag hade feber en gång när jag var runt tjugo år. Jag låg i soffan framför TVn och yrade fram sluddriga haranger om arbetsförmedlingen. På TVn visades någon cöwböysarfilm som jag glömt namnet på. Med just Kevin. I feberns djävulsånga gick den i ultrarapid. Jag somnade av. Vaknade. Somnade. Vaknade upp. Slocknade. Det pågick genom hela filmen. Den tog aldrig slut. Det är den längsta film jag upplevt. Varje gång jag vaknade till stod han där. Kevin, the fart utan cöwböysarhatt. Sen i cöwböysarhatt och sa yes och no. Det var hemskt, så att säga.
Såg för övrigt om filmen något år senare. Utan feber. Samma sak, fast då hade han en sheriffstjärna på sig också. Hur som helst var jag tvungen att stänga av.
Förresten, någon som vet vilken film jag menar? Han blir sheriff över någon dammig jävla bonnhåla.
Nåväl, det var några positiva ord om Kev Rumphåla.
Emma påpekade för några dagar sen att jag har en förmåga att uttrycka mig i negativa ordalag ganska ofta. "Jasså", svarade jag. Naturligtvis ställer jag mig helt oförstående till påståendet.
Rent nonsens.