Överflödigt snick om quizzzzzz. Och icke återhållet snack om ett besked och lycka.

Tisdag. Veckans quizdag på krogen. Har pecis tagit en bärs på sejdeln. Qiuzzers vällde in som sorkar över fält och ängar. Har kind of svårt för det. Blir väldigt lätt fritidsgårdskänsla över det eftersom majoriteten av quizzzzzarna är väldigt unga. De tar ditt bord. De tar din energi och man blir nervös över om man varit sådan själv. Det har man. Bara på ett annat sätt. På samma gång en känsla av att befinna sig på ett bibliotek. Shhhhhh är etikett. Katt bland hermeliner om man vill bara vill ta sig en öl. Kan verka gubbgnälligt. Jag är ju dock helgubbe alldeles strax. Om ett halvår. Börjar träna på imagen redan nu. Gick över till Kellys istället. Vilket förvisso är en ständig fritidsgård. Skitsamma kände jag plötsligt.
Jag är enormt glad idag. Det var egentligen det jag ville säga. Har fått ett enormt glädjande besked. Nu blir ni allt nyfikna mina 32 500 000 läsare! Det är bara mellan 95-99% klart ännu. Definitivt på fredag och jag har redan lovat mig själv att inte säga nåt till någon förrän det är just definitivt. Naturligtvis har jag misslyckats att hålla käft. Två gånger redan. Eftersom min käft är skev och glappig.

Det konstigaste i det här inlägget var att säga: Jag är glad idag! Dels vet jag inte när jag sa det sist. Dels är det ömtåligt att känna lycka. Det kan sluta med en käftsmäll sen ligger man där och klöser ångest och damm ur mattan igen.

Johan är olyckligt kär...

...i sig själv.
Fjärilarna beter sig så märkligt.
Hur ska detta gå?

Bland alla yxor och glorior,
helt ogreppbart.

Johan den döende...

Har hittat ut genom dörren efter två dygns isolation. Karantän. TV, sångtextmakeri och enorma mängder sömn. Känner mig döende. Ordagrant. Har haft problem med en visdomstand som inte kan bestämma sig om den ska komma upp eller krypa tillbaka. Spottat blod. Köpte en kebabpizza. Tandköttet svällde upp ytterligare. Gick inte att äta. Fick slänga skiten. Fick gå runt hungrig och morloken. Kanske skulle kört den i mixern... Nu för tillfället har tanhden krypit tillbaks. Så smärtan är jämförelsevis minimal.
Efter att varit förkyld sen annandagen har jag gått runt och dödshostat i två veckor. Detta verkar ha resulterat i att en magmuskel på vänstersidan har sträckt sig. Det enda oroande är att medan hostan har avtagit rejält har istället magvärken tilltagit mer. Nu är den mer eller mindre konstant. Ser såklart genast magcancer framför mig och vilka av mina nära och kära jag ska avtacka först innan jag promenerar vidare.

Nåväl... allt det här ovanför skrevs igår kväll. Med en rejäl portion ironi känner jag mig mer levande än någonsin efter att åter igen vara hemma från en efterfest kl.10 på morgonen. Kan vara för gammal för det här spektaklet. Jag har navelludd mellan tårna och min mage bränner fortfarande. Som en pizzaugn. Damerna finns överallt, men verkar alltid bli upptagna mellan fem minuter och en dag innan Johan bryter sig in i bilden. Fick iallafall kela med en stor, svart, långhårig katt. Jag längtar efter kvinnliga bröst och övre och undre läppar.
Tjena! Vad ska du göra lille tös?
E du cool eller e du nervös?

Grus i maskineriet

Sömn: 2 1/2 timmar.
Kneg: 11 timmar.
Gillar balansen. Kan inte minnas när jag var utvilad på jobbet sist. Kan ha varit nån gång förra året. Har aldrig gnällt över förlorad sömn, men börjar känna att sömnbristen börjar sätta sina spår. Tankeverksamheten blir trög och minnet blir kasst: vad var det nu min mamma hette igen? Skakningarna ökar markant och hungern blir minimal... och just det mamma heter ju Bengt!

Hade lätt kunna tänka mig att åka nånstans. Stor stad i annat land. Promenera gator man aldrig gått. Dricka öl på krog, där man inte förstår ett ord var någon säger. Vakna i rena lakan varje morgon och ta trappor eller hiss ner till hotellfrukosten.

En bil, en skiva och lite hemorröjder.

Nya årets första dygn har passerat. Den största delen av denna dag sovs med fördel bort. Var hemma halvtio i morse efter ett ganska soft nyårsfirande.

Det dunkar och trycker i vänstra örat. Jag misstänker vaxpropp.
Det trycker i krysset. Jag misstänker hemorrojder. Det får tydligen hälften av alla människor nån gång i sitt liv. Jag kan tillhöra den hälften. Let's höpe nöt... Kan även fås av ett stillasittande jobb läste jag. "Hej, jag har fått hemorrojder av jobbet, så jag måste nu säga upp mig. Tack och hej!" Annars sitter hjärtat där det ska. Det känner jag bestämt. Och själen finns där med. Den dryper och droppar av svart motorolja.

Sitter och minns... Saknar min bil. En Volvo 240. Vit, över tjugo år gammal. Den bil som gubbarna stannade och tittade på för att den såg ut som den hade rullat ut från fabriken nyss. Jag vet inte hur mycket tid jag spenderade i den där bilen. Nästan alltid ensam. Åkte ut nattliga runder, lyssnande på nattradion. Fikade i bilen, rökte i bilen, drack öl i bilen innan jag gick ut på krogen. Den största höjdpunkten var ändock att efter en tio timmars arbetsdag sätta sig i bilen, tända en cigg, sätta på någon efterlängtad låt på stereon och rulla hemmåt. trött i huvet, men glad för att arbetsdagen var över. Bilen var döpt till Rally-Sally. Eftersom den var automatväxlad och hade overdrive-knapp på växelspaken kunde man bränna om nya fina bilar vid rödljusen. Minerna från personen i bilen bredvid såg alltid lika förvånade ut. Det tyckte jag var sköj. Rally-Sally blev slangad på bensin fyra gånger. Våldtagen. Hade henne parkerad bredvid kommersen på första långgatan. Där rullade pundarna runt på bensinjakt till sina bilar som hade plast för hälften av bilfönstrena. Tanklocket slängde de iväg, så jag fick alltid köpa nytt. Lärde mig aldrig att fylla en extradunk med bensin. Kom ut i rondellen på första långgatan sen dog bilen. Fick be någon förbipasserande hjälpa till att rulla tillbaka bilen till parkeringsplatsen. Sen var det bara att sätta sig med den tomma dunken på spårvagnen och åka till närmsta tapp. Folk tittade ofta misstänkt på min bensindunk när jag satt på vagnen, som om att jag skulle ha planer på att öppna dunken, hälla bensin över mig själv, skrika hallelulja och tända tändstickan.

Lyssnar på soundtracket från twinpeaks. Vet inte hur många timmar jag spenderade i mitt pojkrum i villan på riddargatan i Växjö, lyssnande på den plattan. Speciellt kommer jag ihåg när jag hörde into the night-låten första gången. Tre och en halv minut in i låten stegras rytm och synthsektion bara under några anslag. Både i intesitet och volymmässigt. Flög upp ur sängen och höll nästan på att skita på mig.

Har ingen lust att gå och lägga mig, men kanske gör det ändå... Drömmer konstigt för tillfället eller så somnar jag inte alls.

Årets sista inlägg: I rannsakandets ton.

Verkar inte vara någon jag känner som har haft ett bra år. Jag hoppas också att nästa år blir bättre. Mycket bättre faktiskt.
Har precis fått höra att min blogg har blivit humorbefriad. Att den är mörk. Det stämmer säkert. Det är nämligen så mitt liv har tett sig. Efter mitt sista förhållande tog slut för tre månader sen har jag vadat genom skit. Svettats i rannsakning. Jag har kommit ut någorlunda på andra sidan och börjat tycka om mig själv och känner mig redo att älska någon annan. Jag tycker om mig själv som jag är nu. Är dock inte speciellt nöjd med hur min existens ser ut för tillfället. Det kan faktiskt bara bli bättre. Tänker fortfarande ofta på hur jag har varit mot mina tidigare tjejer. På skiten de har fått ta av mig. Sån skit som jag har fått tagit av exempelvis min farsa. Som jag sedan har skickat tillbaka på de som älskat mig. Låter hemskt. Och ja, det är det. Kan ibland känna mig bitter på att det har tagit mig 39 år att "komma till insikt". Att nu se det från ett annat perspektiv i ett klarare sken. Att jag faktiskt varit en stor del i eländet. Det svider ibland att tänka på alltihop. Men det känns också bra att inte gå runt och vara arg längre. Ilska väger så jävla mycket. Tack vare min uppväxt har jag fått en regelbok över hur man INTE ska bete sig som far mot sina barn. Resten kommer jag få lista ut själv den dagen jag får barn. Vilket jag hoppas att jag får någon dag....

Jag hade kunnat vada lika mycket till för att vinna henne tillbaka. Hon finns nämligen där ute. Vackrare än er alla. Inifrån och ut. Hon finns bara i ett exemplar. Hon kan inte förlåta mig för elakheterna jag spytt över henne då hon en gång var min. Hur förändrad jag än må vara. Det gör ont när jag tänker på det. "Man kan säga att du har varit en jävla klant" sa min bästa vän när vi pratade på lur. Jo, svarade jag och höll med. Förlåt, ännu en gång.

För övrigt har sista kvinnan jag var ihop med och bodde ihop med redan träffat en ny kille. Jag får lyckönska henne på färden... Det känns alltid lika mysigt att bli bortglömd fortast möjligast.

Mitt nyårslöfte får väl bli att jag inte ska vakna upp ensam något mer i fortsättningen... hmmm. Tvåsamhet regerar nämligen. Och jag vill inte befinna mig i ett tillfälligt nu. Jag vill befinna mig i ett för evigt. Och separationsångesten är totalmaximal för mig när den slår in. Sitter oftast i flera dagar.

Nästa år ska det bli lite mer tjosan här. Det är inget nyårslöfte. Bara ett löfte...

Gott nytt år!