Till sist.

Ska ha minnesstund för min farsa idag. Har skrivit ett fyra sidor långt tal för samlingen efter minnesstunden. Kan vara det svåraste jag gett mig in på att skriva, men jag tror jag ger honom ett värdigt avslut.
Han skulle gillat det.

Därav inaktiviteten här... Kanske publicerar talet här sen...

Då och då.

Här sitter jag på dass. Jag är tre år. Jag vet ingenting om döden och  väldigt lite om livet. Jag har fortfarande inte träffat några vackra flickor som satt spår i mitt liv. Eller E.T. som skrumpnade i en vattenpöl nio år senare på bio. Jag äter och spiller hälften utanför så länge det inte handlar om godis. Då hamnar ALLT i munnen. Leker kurragömma och slår hårt på farsans aukustiska gitarr för att det låter mycket. Jag bråkar och kramas med min äldre bror. Har fortfarande inte hört Kiss eller Sweet. Men jag sitter på dass.
Undrar dock två saker: Vad är det jag TROR jag sitter och läser? Föräldrar är ett konstigt släkte. Inte fan tar man ett foto på en människa som sitter på dass. Eller?

 Här är jag 21 år. På finlandsbåten. Uppsynen säger det mesta om att jag har lärt mig ganska mycket om livet. Eller åtmindstonde är i stånd att göra. Lite eller mycket senare. En enklare analys skulle kunna vara att jag bara tycker om öl och att det är fantastiskt att bli full.

Man måste ju faktiskt

Kjell Höglund – Man vänjer sig

"Först tar vi en promenad"

säger jag till Haddock.
"Bara du och jag och mina två brutna revben"
"Förbenade landkrabba", muttrar haddock och följer motvilligt med.
"Sen när vi kommer hem igen får du din dagliga ranson med rom. Det lovar jag"
Haddock ler. Sen säger han att jag är en riktig vän...

(Spenderar ganska mycket tid själv. Man blir som man umgås.)

Sms till emma.

Konstigt att snön ligger kvar vid valand men inte på andra lång.
Måste vara en jävligt dålig gata det där!

Andra lång alltså.
Ens inte snön vill hänga där.

Skitkörv osv.

Ett var två.

De sågar bort alla balkonger på grannhuset. Sågar, hugger eller vad fan man nu gör. Kontentan är i alla fall att det är ett jävla liv hela tiden. Det vibrerar och gnisslar i mitt kök. Trist att bli av med sin balkong om de nu inte sätter upp en ny.
Va fan kände jag nu: vem fan bryr sig?
Det jag skulle säga var att någon Gösta eller Gördis tydligen hade glömt eller skitit i att rensa sin balkong innan de skulle såga ner den. Detta resulterade i att det låg en hel hög med balkongtrall vräkta på marken. Johan gick ner och tog ett ordentligt snack med bygg-gubbarna. Det var inga problem att ta hand om kaffeveden. De var tvugna att snacka med chefen först bara, som var i antågande. Jag gick upp och väntade på balkongen. Byggjobbarna stod där i hög och väntade och gjorde ingenting och såg precis ut som arbetare gör när de inte gör någonting. En tjomme kom lunkande. Det var chefen. Så pekade dom på högen med bröte och visade chefen. Sen pekade dom på mig. Till sist vinkade hela gänget åt mig att komma ner och fynda.
Det gjorde jag. Med mina brutna revben. Som en annan smålänning. För jag nämnde väl det. Jag har inte brutit ett revben. Jag har brutit två.
Imorn ska jag till läkaren så han får klämma lite och jag får nöjet att vråla honom i själva fejset.
Ska även be om ett sjukintyg.

Avslutningsvis kan jag berätta en annan rolig historia gällande ett brutet revben. En arbetskamrat till min vän som jobbar som kock hade fått en spricka i ett revben. Tydligen tränar han sådan häringa mma eller vad det nu heter. Senare skulle han knulla med sin fru. Mitt i akten gick revbenet av. Han vrålade av smärta. Hans fru däremot trodde han vrålade av njutelsen för att det gick för honom.

Vi kan summera det hela på följande vis: Dansa aldrig full i närheten av vita pianon. Knulla aldrig med din fru (om du har någon) med ett sprucket revben. Risken är att det går av. Helt och hållet.
Lyft förövrigt aldrig trall med sjukskriven rygg när försäkringskassan ser på.

Adjö!

Det var ju just den här låten jag skulle visat för farsan.
Han hade diggat den.

Det blev aldrig av.
Sen plötsligt var det för sent.

http://open.spotify.com/track/2rldjI2fK6nYwlMgaITluf