Att bada badkar.

Badade badkar för en stund sen. I 45 minuter. Drack en öl under tiden. Kom upp kokt som en kräfta. Jag och ett ex badade badkar för jämnan. Flera gånger i veckan. I nyktert och berusat tillstånd. På vinter och sommartid. På natt och dag. En gång vid juletid drack vi glögg i badet. Jag fick värmeslag och yrade som den mycket intelligenta varelse jag är. En annan gång hamnade vi i gräl och jag fick hela badkaret för mig själv. Då och då när andan föll på knullade vi i badkaret. Vattnet skvalpade över kanterna och det var blött ända ut i hallen. Vi visade grannarna vilket hälsosamt sexliv vi hade. Troligtvis till deras förtret.
Det tog nästan ett år innan jag badade badkar i lyan där jag nu bor. Är egentligen inte så mycket för det. Det är skönt, visst. Samtidigt är det ett ju ett jävla jobb. Jag menar man ska tappa upp vatten. Sen tar det en kvart innan man har fått ner kroppen i det ångande vattnet. Efter tio minuter kokar man. Man har badkarspanik. Sen när vattnet tappas ut så fryser man. Sen ska man duscha, eftersom man känner sig mer filthy efter att man legat i det där sunkvattnet än man gjorde innan man klev i.
Visste inte att jag hade så här mycket att säga om att bada badkar.

Daddy 'O'

Bild I: Frusen och glad fadra i sommarnatten.

Bild II: inskription i Tabues Don Diego Karlsson de la Rosas Roman.

Ett jävla skitställe och några ärliga ord om destruktivitet.

Hittade ut genom dörren till slut. Var tvungen att gå till affären och handla mat till jobbet. Ville inte gå hem riktigt direkt efter, men för kallt för en promenad. Gick till krogen närmast mig.
Sitter här nu och tar EN öl. Ett riktigt jävla skitställe. Sitter i baren och lyssnar, eller försöker att inte höra. Riktigt jävla irriterande skitskallar. Ganska hopplöst att förstå hur så mycket stinkande sörja kan komma ut den orala vägen. Helt plötsligt känns det logiskt att skjuta huvudet av sig.
Det är nåt mysko med personalen här också. De ler tvingat när de tar beställningen. Lite som om de jobbade på ett kitshigt skitställe på avenyn. De gör de inte. De jobbar på ett riktigt jävla skitställe i Johanneberg.
Säger som Ulf Lundell. Jag är inte bitter. Jag är arg.
Eller den här: En inställd spelning är också en spelning. Känner mig just nu som en inställd spelning.
Känner även att jag skulle vilja supa ner mig. Svaret på riktig destruktivetet, åtmindstonde för mig, är att göra det man minst borde göra när man absolut inte borde göra det... och sen gå in helhjärtat för det. Göra det med största mängd kvantitet på mest tänkbara felaktiga sätt... Som att supa ner sig eller spela upp alla sina pengar.
Ni ska veta att jag kämpar emot ibland. Ni ska veta att jag misslyckas ibland. Ni ska veta att jag lyckas stå emot ibland. Som nu. Ölen är slut och jag lämnar det här jävla skitstället.

Känner att orden börjar komma tillbaka till mig. Kanske inte som århundradets knull. Mer som en blyg och för tidig utlösning precis innan åkturen just skulle börja.

Här sitter jag...

...med ena tummen i röven.
Brrr. Där ute är världen och det finns inget du kan göra åt det.
En djupfryst kyckling dansar tango på berget utanför mitt köksfönster.
Snöflingor dansar...
Träden dansar...

Fram till att jag var fyra år var jag en knubbig, nöjd unge med ständiga leenden som klädde hela anletet. Sen tappade nån mig i backen...

This life, I dont have a clue.
When they told you not to worry
didnt it bother you?

Måste nog lägga mig i vertikalläge lite. Somnade inte förrän sex i morse. Benen dansade tango och jag hörde det klapprande ljudet av snabba kvinnoklackar i trapphuset.

Right now.

Slukar film och serier. Ett tryggt tillstånd som fungerar bäst nu.
Tar en promenad då och då, men kylan är olidlig i denna stad. En iskall, dyngsur vind som fräter hål i kinderna. Sju minus blir tjugo minus.
Dricker kaffe och röker cigg vid frukostbordet.
Tar en öl på Bishops. Arboga heter den. Där har jag nog aldrig varit. Jag har en maxgräns på två öl för tillfället. Efter det går allt bara neråt.
Längtar efter att skriva massa ord. En berättelse, en novell, en roman, en triologi med fula, smutsiga, vackra, äckliga, viktiga ord som skjuter ut som en eldkula och skapar ett stort jävla hål i cementen.
Det får vänta.
Ett litet tag till.

Farsan II

Jag har precis förlorat min farsa, min pappa...
Jag vet inte hur jag ska ställa mig inför det. Jag är ingen expert på området. Brukar inte förlora en förälder en gång i veckan.
Ena biten är otroligt praktiskt lagd. Nästan varje förmiddag har jag en bunt samtal att gå i genom med myndigheter. Allt eftersom han verkade och avled i Spanien. Det blir mycket samtal med myndigheter. Hur får man hem en urnan? Vilken advokat ska man anlita för att få loss det lilla arvet som troligtvis kommer bli stora skulder i slutändan? UD, ambassad, konsulat...
Saker och ting ordnas lite i taget. Dag för dag. Så länge allt praktiskt efterarbete måste tas om hand finns det inte så mycket plats för sorgearbete. Vet att jag är fylld av sorg, men känner inte det.
Kvällar och nätter när allt lägger sig dövas med filmer och serier. Netflixabonnemanget är en räddning. Ibland går jag ut och tar en öl med förhoppningen att jag ska supa ner mig, bara för att känna. När jag druckit halva ölen längtar jag hem igen, och går hem.
Dagarna rullar på, och som sagt, jag är gudskelov ingen expert på området. Föreställningar jag haft om huruvida jag skulle bryta ihop i vissa situationer om något sånt här skulle hända tex genom att se vissa filmsekvenser osv, stämmer inte alls. Allt sker med total överaskning.

Jag längtar efter att sakna min farsa. På något vis sammanfatta honom. Put him to rest.

Tar EN öl på järntorgets bryggeri nu. Precis exakt nu så gick det förbi en tjej (dottern hoppas jag) och ropade ett ord:
Farsan!, Farsan!
Han lystrade, vände sig om. De gick ut från stället tillsammans.
Det gjorde lite ont...

Nåväl, det ska väl tilläggas. Min farsa dog inte av ålderdom. Han levde ett hårt liv. Efter ett halvår på sjukhus i nyktert tillstånd gav hans kropp slutligen upp.
Det kommer alltid göra ont.
Han blev 69 år.

A mi papá

5 okt 1943 - 2 jan 2013