Farsan II

Jag har precis förlorat min farsa, min pappa...
Jag vet inte hur jag ska ställa mig inför det. Jag är ingen expert på området. Brukar inte förlora en förälder en gång i veckan.
Ena biten är otroligt praktiskt lagd. Nästan varje förmiddag har jag en bunt samtal att gå i genom med myndigheter. Allt eftersom han verkade och avled i Spanien. Det blir mycket samtal med myndigheter. Hur får man hem en urnan? Vilken advokat ska man anlita för att få loss det lilla arvet som troligtvis kommer bli stora skulder i slutändan? UD, ambassad, konsulat...
Saker och ting ordnas lite i taget. Dag för dag. Så länge allt praktiskt efterarbete måste tas om hand finns det inte så mycket plats för sorgearbete. Vet att jag är fylld av sorg, men känner inte det.
Kvällar och nätter när allt lägger sig dövas med filmer och serier. Netflixabonnemanget är en räddning. Ibland går jag ut och tar en öl med förhoppningen att jag ska supa ner mig, bara för att känna. När jag druckit halva ölen längtar jag hem igen, och går hem.
Dagarna rullar på, och som sagt, jag är gudskelov ingen expert på området. Föreställningar jag haft om huruvida jag skulle bryta ihop i vissa situationer om något sånt här skulle hända tex genom att se vissa filmsekvenser osv, stämmer inte alls. Allt sker med total överaskning.

Jag längtar efter att sakna min farsa. På något vis sammanfatta honom. Put him to rest.

Tar EN öl på järntorgets bryggeri nu. Precis exakt nu så gick det förbi en tjej (dottern hoppas jag) och ropade ett ord:
Farsan!, Farsan!
Han lystrade, vände sig om. De gick ut från stället tillsammans.
Det gjorde lite ont...

Nåväl, det ska väl tilläggas. Min farsa dog inte av ålderdom. Han levde ett hårt liv. Efter ett halvår på sjukhus i nyktert tillstånd gav hans kropp slutligen upp.
Det kommer alltid göra ont.
Han blev 69 år.

Moder Porträtt och Fader Avtryckare.

Det här är mamma. Hon är runt 20 år på bilden och ligger i sängen och pluggar latin. Det är farsan som har tagit bilden. Han var ganska duktig på att fota på den tiden. Speciellt porträttbilder. Besatt av att ta bilder på min mor. Det finns en uppsjö med bilder från den här perioden på henne. När hon sitter på en stol. När hon äter. Sitter i bilen osv. Just den här bilden är nog min favorit. Jag känner igen hennes snälla och vackra ögon. Sen har ljuset fallit väldigt vackert på hennes skalp också. Jag har fått höra, att min farfar var vädigt duktig på att fotografera också. Han fotade farmor på samma vis. Det var han som lärde upp farsan. Farsan var tokkär i morsan när de träffades. Näst intill besatt. Han lät henne mer eller mindre aldrig vara ifred. Något hon emellan varven fann lite kvävande. "Jag måste plugga!", sa hon. "Det gör inget jag följer med och läser en bok under tiden." svarade han. När jag hälsade på morsan på sjukhuset i Skövde för två veckor sen berättade hon om en gång när hon och farsan var på väg hem till några bekanta på middag. Farsan hade fått syn på en skogsglänta med perfekt solljus. Han ville åter fota min mor. De kämpade sig genom buskar och snår. Bilderna sköts av. Sen klev de tillbaka samma omständiga väg. Morsan kämpades med högklackade, smått iriterad. Väl tillbaka i bilen hade hon stora revor i strumpbyxorna. Farsan fick sig en lektion om hållbarhet i strumpbyxor. Syrran har fotot hemma. Det är värt minst fyrtioåtta tjog strumpbyxor. Åtmindstonde nu. I efterhand...

Morsan och farsan

Morsan har slutat röka. Efter typ femtio år som rökare. Hon hade sett en bild på Lena Nyman. En bild som var tagen för några år sedan. "Hon var sextio på bilden", sa morsan. "Hon såg ut som nittio." Morsan hade suttit och läst om Lena Nymans död samtidigt som hon tog en cigarett. "Nej nu jävlar räcker det!" hade hon tänkt. Sen hade hon fimpat den halvrökta ciggen och nu har hon inte rökt sen dess. Detta var i lördags. Nyman var en ut av morsans största "idoler". Morsan var mäkta stolt när hon berättade att hon slutat blossa. Kan misstänka att man kommer får höra mycket om hennes icke-rökar-liv framöver, kontra min bolmiga vardag.

Ska förresten hämta min farsa på landvetter kvart i elva ikväll. Han har bott i Spanien i drygt ett år. De två sista månaderna har han spenderat på spanskt sjukhus. Allt efter att njutit av livet för stort med troligtvis för feta mängder alkohol i kroppens alla skrymslen. Detta är andra gången levern säger ifrån. Första gången hittade jag honom helt uttorkad i lägenheten och en femton minuter från att kyssa döden välkommen .Dessutom sitter gubben på två hjärtattacker. Undrar om han nu har fem liv kvar. Tror snarare han lever på lånad tid. När man får leverskador kan det sätta sig på hjärnan. Man får svårt att organisera, tidsuppfattningen försämras. Man blir helt enkelt jävligt förvirrad.
Vi ska bege oss direkt till en akut. Sen får vi se var han hamnar, alltså på vilken avdelning. Sen är det något slags hem som gäller. Får tyvärr inte med mig några utav mina välbehövda syskon på kvällens äventyr. Känns inget vidare. Hoppas bara det går vägen. Han har ju dessutom en höftskada som gör att han inte kan gå utan rullator. Dessutom har han redan bett mig att leta upp en rullstol när han anländer. Har ju inte sett honom på över ett år. Han är 67 år, men han kan se ut som en manlig kopia av Lena Nyman.
Apropå rökning igen. När farsan för slutade röka för några år sen blev han som en sinnessjuk. Han bara pratade och pratade. Visst han drack ju hårt då, men jag har aldrig hört någon prata så konstigt. Efter nån månad när ciggbegäret var borta var han ungefär som vanligt igen.

Tager en öl på sejdeln i skrivandets stund. Säger som Obelix: "När jag blir orolig, då äter jag". Den enda skillnaden är att jag tar en bärs istället. Njae, eller två... vid enstaka tillfällen en hel del fler.

Morsan, farsan och en tavla.

Morsan berättade en anekdot för mig för några dagar sen om min far och en tavla.
Det hela utspelade sig i jultid. Då man ska vara snälla mot varandra. I början av nittiotalet. Familjens ekonomi hade kollapsat totalt. För att lösa läget bestämde sig farsan att ta en av våra tavlor till stampen. För att rädda julen. Det var ett arv från min farmor och farfar som hade avlidit ganska nyligen. Det uppstod ordväxling mellan morsan och farsan som mynnade ut i ett av alla deras tusen gräl. Morsan ställde ett ultimatum som löd: går du iväg med den där tavlan tar jag ut skilsmässa. Farsan tog ner tavlan under tystnad och klev ut genom dörren. Äktenskapet var redan nere i botten, men morsan hävdade efteråt att den här grejen var den avgörande spiken.
Tavlan var målad av Olle Hjortzberg och var värderad till 50 000:-. Farsan fick 3000 spänn för den. Antar att farmor och farfar bröt ihop i graven.
Julen var räddad. Men ekonomin var fortfarande katastrof. Han ringde flertal gånger till stampen och bad dem hålla tavlan. Till slut kunde de inte hålla den längre. Han fick aldrig råd att hämta ut tavlan.
Anledning att morsan berättade det här nu var att hon hade sett i tidningen att ett utav hans liknande verk hade sålts på auktion. Gamle olle hade fått uppsving. Tavlan hon sett i tidningen hade sålts för 620.000:-.
Med andra ord, så här i efterhand en ganska dålig affär.
Kort efter tog morsan ut skilsmässa och flyttade till Tibro. Själv var jag 21 år. En jobbig tid följde. Farsan som många gånger vrålat i morsans fejs att han sket i vilket huruvida hon tog ut skilsmässa eller ej, satt nu där kvarlämnad i ett ekande radhus. Jag hade precis flyttat hemifrån. Som tur var. Jag hälsade på honom då och då för att hitta en nerbruten och söndersupen man. Min farsa.

Visste inte då att jag långt senare skulle ta hand om honom under två års tid, men det är en annan historia.


Hur som helst... Pang, tavlan är såld!