I throwed attention...

...she throwed an ashtray.

En lägesrapport.

Huvudet bränner. Kinderna hettar. En tving har skruvats åt en bit strax ovanför vänstra örat.. händerna darrar. Den stenhårda uppblåsta fläskfilemagen är platt. Punka.

Någon frågade mig om jag var trött. Fan, ser jag så trött ut. Tyckte nämligen jag såg sjukt pigg ut när jag tittade mig i spegeln. Jesus han skulle bara veta...

Snart ska det bli roligare här. Jag lovar. Ska berätta en runkstory.

Ångest, megaångest och ensamhet

Har totalångest idag. Över allt. Mår fruktansvärt. Jag har svårt att sitta still. Rastlös. Jag skakar och fryser. En och en annan panikattack ploppar upp då och då. Med jämna mellanrum. Jag stod precis och läste på ett rispaket hur man kokar ris. I fem minuter. Jag förstod inte. Har för mig att jag har kokat ris nån gång innan. Det har varit för mycket vansinne. För mycket lek med elden. På fler än ett sätt. Själen kan vara på väg att brinna upp. Jag har botat min ensamhet med promenader och öl. Men det botar bara en stund, sen knackar ensamheten trofast på dörren igen. Ensamhet kombinerat med tid är bedrövligt. För tiden finns där hela tiden. Rinner seg som sirap längs köksväggarna. Mina krav på introverta ensamhetsstunder rann av mig för några år sen... det enda jag undrar nu är om jag skattar tvåsamhet så högt, varför har jag inte vårdat den bättre?

Läste lite här och där i min blogg igår. Såg ut som jag hade ett mer tjosan och fräsigare liv då. Kan mer handla om att jag bara skrivit ner de dagarna det tedde sig så och utelämnat resten.

Kärleksvisa av Allan Edwall

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skratta åt, vi skratta åt.

Horrible dicto.

Jag nosar helvetet i röven. Jag knyter näven och stoppar in den där solens strålar aldrig hittar in. Sorgen bor alldeles bakom hörnet. Min kropp tömdes på tårar 1976. När jag blir led på att gå i cirklar går jag i åttor. Sen måste jag stanna upp. Jag sätter mig i den brinnande sanden. Tittar rakt in i dina. De är oemotståndliga. Vackrare än vilken kungasal eller regnbåge som helst. 99 karat. Dom är blöta...

Jag öppnar upp ett fönster. Glimrande stoft rasar ner från en sargad himmel. Gud, gråter han? Satan, flabbar han?

Jag stänger fönstret. Omfamnad av den likbleka ensamheten. Upphånglad av den sotsvarta saknaden. Allt ska nog blir bra en dag.
Sen somnar jag i fosterställning på hallgolvet.

Skål och åttan.

Tager en bier på skål. Här har man haft mycket sköj tänker den numera något mer resignerade 39 åriga mannen. Glädje, sorg, gräl, skratt, upptåg, möten, flingar, kärlek. En och en annan spya över räckets uteservering när man inte hann in på toaletten. En epok på flera år. Det känns som en svunnen tid. Och det är det väl. Troligt är att andra har tagit vid. Frågan är hur fan man orkade.

Tänkte på en helt annan sak. Då när jag var 14 bast. Vi hade flyttat till Växjö. Jag hade börjat åttan där. Allt startade fel. Morsan och farsan insisterade på att följa med till skolans första dag trots mina vilda protester. Har frågat morsan ett antal gånger efteråt hur dom tänkte.... "Hemskt" brukar hon säga "hur tänkte vi?"
Minns när de stängde dörren och gick. Eftersom det stod "blyg tönt" i pannan på mig gjorde läraren troligtvis ett halvhjärtat försök att mildra upp situationen genom att spela hygglig kille.
"Vad är det nu ni brukar kalla skolans matsal i Göteborg igen?"
Jag ville dö, milt sagt, men sa väldigt tyst med en klump stor som en medecinboll i halsen.
"Bamba..."
"Vad sa du?", sa den skäggklädde glasögonprydda pajasen framför mig. Som dessutom hette Gunnar.
"Bamba", försökte jag igen.
"Ja just det", sa han med kraftig och exalterad stämma. "BAMSE!!!!"
Asgarvet bredde ut sig i klassrummet. Det satt bara en solmogen knallröd tomat mitt i klassrummet som inte drog på smilbanden. En svettig period hade precis börjat.

Det är tufft att växa upp. Vare sig det är i klassrummet eller i baren på nån krog.

Tja... sova kan man väl göra i ett annat liv där allt är fult och svart och där månen har dränkt sig och solen har brunnit ut och kärlek är något som har gått och hängt sig och kistlocken är igenspikade för alltid.