Från smuts och lort till...

I och med att jag har fått en egen lya, ett eget place har jag blivit enormt ordningsam. Alltså om man jämför med hur jag varit innan. Har alltid vart katastrof på den punkten. På att hålla ordning hemma. Vet inte riktigt vad som hänt. Nu plockar jag undan direkt efter mig när jag är färdig. Det kanske är en fyrtio-årskris. Innan har alltid saker lagt sig på hög. Ölburkar, disk, kläder, grunkor överallt. Det kunde ta månader innan jag dammsög. Hoppas det håller i sig.
Morsan hjälpte till att lägenhetsflyttstäda ihop med en väns morsa efter mitt första boende i Växjö. De var överens om att det var det skitigaste ställe de någonsin hade skådat. Ingrodd smuts. Överallt. Dammråttor, större än kloakråttor. Jag kan ha dammsugit där högst två gånger på ett år. Aldrig mer, sa morsan.
I min första lya i Göteborg var det också ganska smutsigt. Kokade ris en gång. Det som blev över lade jag i en bakform i kylen och tänkte äta upp det någon annan dag. Tiden gick och riset växlade färg till ljusgrönt. Sen lade sig ett vitt mögelskum över. Tillslut var riset mörkt grönsvart och mögelberget var enormt. Istället för att finna ork att slänga riset och diska formen slängde jag bara in eländet i frysen. En fantastisk lösning. Efter några månader kom min polare Johnny från Malmö och hälsade på. Han slängde in våra sexpack i frysen för lite snabbkylning. Han fick syn på kakformen inslagen i celofan. Mäkta impad frågade han om jag hade bakat en kaka. Han fick av celofanen och fick sig en smärre chock. Varför har du fryst ner söndermöglat ris, undrade han. Jag förklarade att den skulle slängas strax. Han glodde på mig med stora ögon och öppen mun. Jag tog formen ur hans hand och lade tillbaka den på samma hylla i frysen igen... Mögelodlingshyllan.
Ordning och reda. Var sak på sin plats.

Skål och åttan.

Tager en bier på skål. Här har man haft mycket sköj tänker den numera något mer resignerade 39 åriga mannen. Glädje, sorg, gräl, skratt, upptåg, möten, flingar, kärlek. En och en annan spya över räckets uteservering när man inte hann in på toaletten. En epok på flera år. Det känns som en svunnen tid. Och det är det väl. Troligt är att andra har tagit vid. Frågan är hur fan man orkade.

Tänkte på en helt annan sak. Då när jag var 14 bast. Vi hade flyttat till Växjö. Jag hade börjat åttan där. Allt startade fel. Morsan och farsan insisterade på att följa med till skolans första dag trots mina vilda protester. Har frågat morsan ett antal gånger efteråt hur dom tänkte.... "Hemskt" brukar hon säga "hur tänkte vi?"
Minns när de stängde dörren och gick. Eftersom det stod "blyg tönt" i pannan på mig gjorde läraren troligtvis ett halvhjärtat försök att mildra upp situationen genom att spela hygglig kille.
"Vad är det nu ni brukar kalla skolans matsal i Göteborg igen?"
Jag ville dö, milt sagt, men sa väldigt tyst med en klump stor som en medecinboll i halsen.
"Bamba..."
"Vad sa du?", sa den skäggklädde glasögonprydda pajasen framför mig. Som dessutom hette Gunnar.
"Bamba", försökte jag igen.
"Ja just det", sa han med kraftig och exalterad stämma. "BAMSE!!!!"
Asgarvet bredde ut sig i klassrummet. Det satt bara en solmogen knallröd tomat mitt i klassrummet som inte drog på smilbanden. En svettig period hade precis börjat.

Det är tufft att växa upp. Vare sig det är i klassrummet eller i baren på nån krog.

Back in business

Jag är tillbaka i vanliga gängor igen. Tillbaka i götet. Har varit på jakt efter något ställe att käka lunch på, men alla verkar ha semesterstängt. Sitter nu på dubliners uteservering vid järntorget och dricker kaffe efter en halvt oätbar lunch. Mozarella och gevretäckt fläskytterfile med stekt potatis. Låter som nåt va? Nåväl det var det inte. Fläskfilen var segare än mormors bindor, den stekta potatisen var kokt och osttäcket fanns bara med på menyskylten.
Jag förvånas fortfarande hur många ställen som inte kan laga till en ätbar måltid.
Det var ju inte det här jag skulle säga... Jag sitter inklämd mellan två bord av olidligt munbajsande. Mina öron blöder.
Bakom mig sitter ett gäng fotbollsfantaster. Högljudda. De håller på olika lag. Det främjar decibellen. Det står en snubbe utanför som hänger över räcket. Han trissar upp stämningen ytterligare.
Bordet framför mig är befolkat med, som jag förstod efter en stund, av stena line personal. Syrran jobbade på båtarna och hon brukade berätta hur skit och bakomryggensnacket var maximalt. De här människorna som sitter framför mig pratar mitt modersmål men jag förstår inte ett ord. De fyller med karikatyr i vad syrran har berättat och de verkar sjukt snorigt stöddiga, dryga och arroganta. Förstår inte hur syrran stod ut.
Annars har jag suttit och funderat över torg efter att ha varit både i warszawa och stockholm. Göteborg måste vara den stad som har mest outnyttjade torg i hela Europa. Det är bara massa tomma döda utrymmen. I alla andra städer jag har varit i har torgen blommat med uteserveringar och liv.

Tog en kaka till kaffet. Den var segare än kungens öronvax.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Det eviga vagabondandet

(Detta inlägg skrevs torsdag eftermiddag.) Vi är nu tillbaka från Warszawa. Känner mig hyfsat aklimatiserad. Brukar ha ett smärre helvete med omställningen att först vara på en plats och några timmar en senare plats. Blir deppad och nostalgisk redan tio minuter efter man kommit hem.
Vi hade iallafall som sagt INTE tur med vädret. Det väder som visar upp sig här är ungefär samma väder som visade upp sig i Warsza. Vädret har med andra ord följt med oss hem. Jag har klivit runt här hemma i kalsonger, undertröja och tofflor sen vi kom hem. Gått ut på balkongen och rökt. Gått in igen.
Sista dagen i Warszawa skulle vi gå på historiska museumet som sträcker sig ända från 1600-talet och fram tills nu. Efter en hel del letande hittade vi det i ett inplastat hus som var under renovering. Vi frågade byggjobbarna om det var öppet. De sa att det bara var att gå in. Det gjorde vi. Väl där inne stötte vi på någon slags museumvakt i ett bås. "Is it open?" frågade vi. "Yes" svarade han på halvkrackilerad engelska. Bra, tänkte vi. När vi tog ett steg framåt sa han "But the museum is closed". Jaha? Vi stod och blängde en stund, sen vände vi och gick ut igen. Han kanske bara menade att dörrarna in till museumet var öppna men museumet var stängt. Så här är det väldigt ofta. Den polska logiken måste man nog var infödd pollack för att fatta.
Vi hade tidigare fått syn på ett par second hand butiker som varit stängda när vi passerat. Vi bestämde oss för att besöka dom nu istället. De har ett fantastiskt skojigt system som betyder att man köper kläder i kilopris. Du lägger kläderna på vågen och så betalar du vad det väger.
Vi gick och gick. Avverkade de två första butikerna. När vi kom till den sista var klockan tjugo i sju. De stängde klockan sju. Redan när vi kom in stod tanten i kassan och vrålade något argsint ut över hela affären. Johan lät sig inte stressas. Han bläddrade bara vidare bland t-shirtarna. Varannan minut vrålade hon ut sitt arga meddelande. Min tjej kom fram till mig. Hon trodde att dom stängde nu. Jag tittade på klockan. Den var tio i sju. "I helvete" svarade jag min tjej. "Det är tio minuter kvar". Jag fortsatte att lugnt bläddra bland kläderna. Vi var nu helt ensamma i affären. Min tjej stod bredvid mig hela tiden. Sen sa hon "Jag tror nog verkligen att de vill att vi ska nu." När jag tittade över axeln stod tanterna som jobbade i butiken uppradade vid entre dörren med armarna i kors. De pratade högt och ilsket om oss och stod och blängde ut oss. "De pratar skit om oss", sa min tjej. Det hela var svårt att förstå. Jag blev förbannad och började bläddra i tröjorna häftigt samtidigt som jag rabblade på svenska. Högt: "De jävla haggorna dra ända in i rövhålet. Förbannade jävla sugluvor. Vad fan är deras jävla problem. Förbannade feta jävla skithaggor". Jag tittade på dem medan jag fortsatte prata på. Sen vände jag mig mot min tjej och sa: "Nu går vi ut från det här jävla piss-stället". Jag slet upp dörren och sa högt när vi passerade dem: "Good bajos forevos!!!.
Jag var arg när jag kom ut på gatan. Efter att spenderat tio dagar i denna attidydmässiga dryghet brast det tillslut för mig. Jävla svinhaggor. Den som tror på uttrycket "Kunden har alltid rätt" välkomnar jag till Polen. Du kommer få det jobbigt grabben.

På söndag åker vi till Stockholm. Den vackra staden med dyr öl och slipsgubbar som går och slickar på glasstrutar i ännu dyrare gallerior. Johan har blivit en riktig jävla vagabondare. När vi kommer hem därifrån stannar jag hemma några dagar och åker ner till min polarkompis Esset och hans tjej i Malmö. Det känns fantastiskt att slippa Göteborg med dess aldrig vilande vind, dess skrikande fiskmåsar och gnisslande spårvagnar. Så fantastiskt att man sedan kan stanna kvar här en längre tid och bara älska dessa utnötta gator som man promenerat fler gånger än kungen har älskarinnor.

Published with Blogger-droid v1.7.2