Ångest, megaångest och ensamhet

Har totalångest idag. Över allt. Mår fruktansvärt. Jag har svårt att sitta still. Rastlös. Jag skakar och fryser. En och en annan panikattack ploppar upp då och då. Med jämna mellanrum. Jag stod precis och läste på ett rispaket hur man kokar ris. I fem minuter. Jag förstod inte. Har för mig att jag har kokat ris nån gång innan. Det har varit för mycket vansinne. För mycket lek med elden. På fler än ett sätt. Själen kan vara på väg att brinna upp. Jag har botat min ensamhet med promenader och öl. Men det botar bara en stund, sen knackar ensamheten trofast på dörren igen. Ensamhet kombinerat med tid är bedrövligt. För tiden finns där hela tiden. Rinner seg som sirap längs köksväggarna. Mina krav på introverta ensamhetsstunder rann av mig för några år sen... det enda jag undrar nu är om jag skattar tvåsamhet så högt, varför har jag inte vårdat den bättre?

Läste lite här och där i min blogg igår. Såg ut som jag hade ett mer tjosan och fräsigare liv då. Kan mer handla om att jag bara skrivit ner de dagarna det tedde sig så och utelämnat resten.

Kärleksvisa av Allan Edwall

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skratta åt, vi skratta åt.

Horrible dicto.

Jag nosar helvetet i röven. Jag knyter näven och stoppar in den där solens strålar aldrig hittar in. Sorgen bor alldeles bakom hörnet. Min kropp tömdes på tårar 1976. När jag blir led på att gå i cirklar går jag i åttor. Sen måste jag stanna upp. Jag sätter mig i den brinnande sanden. Tittar rakt in i dina. De är oemotståndliga. Vackrare än vilken kungasal eller regnbåge som helst. 99 karat. Dom är blöta...

Jag öppnar upp ett fönster. Glimrande stoft rasar ner från en sargad himmel. Gud, gråter han? Satan, flabbar han?

Jag stänger fönstret. Omfamnad av den likbleka ensamheten. Upphånglad av den sotsvarta saknaden. Allt ska nog blir bra en dag.
Sen somnar jag i fosterställning på hallgolvet.

Skål och åttan.

Tager en bier på skål. Här har man haft mycket sköj tänker den numera något mer resignerade 39 åriga mannen. Glädje, sorg, gräl, skratt, upptåg, möten, flingar, kärlek. En och en annan spya över räckets uteservering när man inte hann in på toaletten. En epok på flera år. Det känns som en svunnen tid. Och det är det väl. Troligt är att andra har tagit vid. Frågan är hur fan man orkade.

Tänkte på en helt annan sak. Då när jag var 14 bast. Vi hade flyttat till Växjö. Jag hade börjat åttan där. Allt startade fel. Morsan och farsan insisterade på att följa med till skolans första dag trots mina vilda protester. Har frågat morsan ett antal gånger efteråt hur dom tänkte.... "Hemskt" brukar hon säga "hur tänkte vi?"
Minns när de stängde dörren och gick. Eftersom det stod "blyg tönt" i pannan på mig gjorde läraren troligtvis ett halvhjärtat försök att mildra upp situationen genom att spela hygglig kille.
"Vad är det nu ni brukar kalla skolans matsal i Göteborg igen?"
Jag ville dö, milt sagt, men sa väldigt tyst med en klump stor som en medecinboll i halsen.
"Bamba..."
"Vad sa du?", sa den skäggklädde glasögonprydda pajasen framför mig. Som dessutom hette Gunnar.
"Bamba", försökte jag igen.
"Ja just det", sa han med kraftig och exalterad stämma. "BAMSE!!!!"
Asgarvet bredde ut sig i klassrummet. Det satt bara en solmogen knallröd tomat mitt i klassrummet som inte drog på smilbanden. En svettig period hade precis börjat.

Det är tufft att växa upp. Vare sig det är i klassrummet eller i baren på nån krog.

Tja... sova kan man väl göra i ett annat liv där allt är fult och svart och där månen har dränkt sig och solen har brunnit ut och kärlek är något som har gått och hängt sig och kistlocken är igenspikade för alltid.

I göteborg heter alla Glenn.

Jag var på hockey igår. För första gången i mitt vuxna liv. Frölunda - Djurgården. Fantastisk känsla att göra helt nya saker vid 39 års ålder. Även fast det bara handlar om hockey. Flög ju för första gången för två år sen. Om du inte flugit förr så kan det beskrivas som att åka rymdraket. Vågrätt(Och för er som har flugit så har ni ju rymdresan kvar). Fantastiskt och skrämmande och just helt nytt. Bungyjumpingen och bergsklättringen upp för mount everest lämnar jag dock över till nån annan. Någon måtta får det ju vara på actionen. Jag är ju ingen entummad Göran Kropp!
Hur som haver (i Göran Kropps entummade kropp... christ!) så var hockey en sköj upplevelse. Lite som ett familjärt jippo. Körv, öl i plastmuggar, en dj som vrölar: "Kom igen nu reser vi oss alla och applåderar för frölunda. En enormt energisk hejarklack. Driven av en ännu mer energisk hejarklacksledare i glamrocksutstyrsel (som hade missat en spelning med The Darkness.): röda leopardtights, svartfärgat pasch, megauringat linne, bandana. I pauserna går supporter till lag och motståndarlag ut och röker tillsammans. Familjärt. Folk över lag ser jävlit risiga och räliga ut. Estetik återfinnes på andra arenor.
En stund innan vi gick på matchen tog jag och syrran och hennes kille en bärs på en närliggande krog. De bedyrade för mig hur "frendly" stämning det är på hockeymatcher jämfört fotboll. Här finns minsann inga huligantendenser. När vi sen var på väg in på scandinavium, mitt i trängseln, vände jag mig och tittade på något bakom min axel. När jag sen vände min skalle i fötternas riktning Igen slog jag huvudet i något. En stolpe? Det kändes så, men det fanns ingen stolpe där. Jag såg hur syrrans kille sprang iväg. Sen stod jag där och undrade vad fan det var frågan om. Han kom tillbaka med något i handen. En "mjuk puck". Det visade sig att det var en djurgårdare som hade skickat in den i folksamlingen och den träffar naturligtvis hockeygröngölingen i pannan. En neutralt svartklädd sådan också. Ingen halsduk, ingen matchtröja. Bara nyfikenheten i behåll.
Pucken är numera ett givet ölglasunderlägg.

Landala torg kl.11:26

Jaha? Hörru Nisse-Pisse Päronpung, are you talking to me?