Morgonhumör

Måste arbeta lite på mitt morgonhumör. Efter alla år som ensamstående är jag inte direkt van att konfronteras med andra människor på morgonkvisten. I det här fallet är det min flickvän som jag flyttat in hos. I de fall vi går upp samtidigt är jag ganska långsam och väldigt trögfattad. Hon är ganska pigg och glad och pratar på. Tycker det är fint, men som sagt, jag förstår inte vad hon säger till mig. Ibland brukar jag fälla nån halvdryg kommentar, sen förstår jag inte vad jag har sagt. Eller vad hon har sagt. Plötsligt är hon lite stött. Om hon frågar mig något ofattbart enkelt måste jag tänka väldigt länge som ibland resulterar i att hon tror att jag skiter i att svara.

Har alltid varit sån här vad jag kan minnas. Om familjen pratade för mycket vid frukostbordet tänkte jag: fan va konstiga dom är.
Min farsa tvingade mig att äta frukosten stående vid diskbänken de mornar vi var stressade. Vilket man blev ännu mer stressad av. Knäckebröd.
"Och sen Johan tuggar du. När du tuggat färdigt sväljer du. När du svalt tar du en ny tugga, Ta en till tugga. Nu!"
Det var nog där någonstans mitt falnande intresse för frukost och mitt dåliga morgonhumör startade.

Är fortfarande nästan aldrig hungrig direkt när jag vaknar. Magen måste skrika på mig. Det gör den efter ett antal cigg, mycket stirrande rakt framför mig rakt ut i tomma intet och flertalet försök att förstå varför jag tänker så konsigt.

"Fan va konstigt du tänker Johan!"
"Jag vet. Eller vad menar du?"
"Vill du ha ett knäckebröd?"
"Knäckebröd??? Äter folk sån skit på morgonen?"

Två anekdoter och några ord om stil.

Läste precis en liten notis i GP om en tjuv som hade bestulit en professor vid Umeås Universitet på hans väska. Efter en vecka senare stod väskan där på hans kontor igen. Allt fanns kvar utom datorn, men professorn blev sjukt glad när han hittade ett kuvert med usb-minnen.
Tjuven hade alltså bemödat sig med att kopiera alla professorns viktiga filer och arbeten. Sen återlämnat väskan.
Sån jävla stil och klass!
Datorn sålde han väl på blocket.
"style is the answer to everything", som Bukowski sa.
Jag och en kompis hittade en plånbok i regnet en gång. Vi gick i femman eller sexan. Vi länsade plånboken på de blöta sedlarna och torkade dem på ett element. Det var fyrtio spänn. En förmögenhet med tanke på att min veckpeng var på tio kronor. Någonstans hade vi väl lite kasst samvete. Något vi kompenserade genom att köpa godis för alla pengar. Så klart.

Apropå GP så hade de en artikel om personrån i dagens blaska. Man blir ju både less och förbannad när man tänker på det. Ungjävlarna fattar ju inte att de sätter spår i offren. Kanske för all framtid. Detta leder mig in på ännu en anekdot.
Har en polare som råkade ut för ett rånförsök av några kids för massa år sen.
"Hit med mobilen!" skrek dem. "Vi ska ha din mobil. Fattar du?"
Min kompis förlorade förståndet. Eller behöll det. Han fick ett raseriutbrott och började vråla.
"jag ska inte ge er nån mobil, jag ska inte ge er någonting. Jag ska ha era mobiler. Fattar ni? Ge hit dem! Ge hit dem!!"
Han vrålade på så där och såg halvt galen. Kidsen bev skräckslagna, lade benen på ryggen och sprang därifrån.
Som sagt: "Style is the answer..."

Håkan och Hakan

Läste ett vettigt uttalande av Håkan om det ovettiga.
"Jurypanelen i Idol till exempel, de ska ju vara experter på musik. Men det finns inte ett ord som dessa experter kan ha att säga mig. Det förbluffar mig varje dag när jag lyssnar på radion, att det är möjligt att göra låtar utan att uttrycka någonting över huvud taget"
Har inte lyssnat in nya Håkanplattan än, men det verkar vara samma uppståndelse kring den som det var när Kent släppte "vapen och ammunition".

En annan musiknyhet, åtmindstonde mellan min brukares fyra väggar är att han idag fick hem en skiva med Eddie Meduza. Hade ingen aning om att han gillar honom. Själv är jag ju ett gammalt Meduza-fan sen mellanstadiet. Då menar jag inte hans knulla, fitta, kuk-låtar som de flesta verkar tycka är det roliga.
Så nu undrar jag hur ofta man kommer få höra Hakan, Glasögonorm och Termosen eftersom min brukare få hang ups. Både gällande musik och film.
Hur många gånger tror ni jag har sett Leaving Las Vegas eller Full metal jacket? Filmer som man typ orkar se tre gånger på en livstid.

Erik, the mover.

Har precis hjälpt en polare att hiva grejer på tippen. Vi har byggt upp en fin relation omkring att flytta på saker. Från en vind till en lägenhet. Från en lya till en källare. Jag har flyttat massor de senaste åren. Mannen har varit med varenda gång. Vi har sagt att vi ska starta en flyttfirma. Det ska vi naturligtvis inte. Kanske när vi pensionärer. Sitta i varsin solstol med en bärs i näven och piska på de unga vitala kidsen när de sliter arslet av sig. I början när vi lärde känna varann gick vi ut och söp ner oss. Hans skägg växte på längden mitt på bredden. Ju fullare vi blev så blev han lite långsammare medan jag morrade allt mer mot allt som rörde sig. Hur som helst började vi flytta saker istället. Det är ju trots allt mindre dekadent och bättre för ryggen.

Fick förresten med mig några saker som skulle hamnat i bingen. En oanvänd toalettring i trä. En bok om clowner (till flickvännen) och en skinnpaj (en äkta petroffjacka). Fin combo av grunkor. Enda problemet är att jackan luktar kattpiss. Sökte på nätet om hur man får bort doften, finns tydligen en sprej som heter piss off. Måste vara det bästa varunamn som man nånsin kommit på.

Hur som helst. Detta inlägget är dedikerat till mannen som alltid flyttar på nåt. Hela tiden. Men även för att han är bloggens trognaste läsare och en sjuhelvetes jävla fin polarkompis!

Damn you boy!

Stanken

Efter att ha bott hos min flickvän i två veckor har avloppet eller dass börjat stinka de sista dagarna. Och jag menar stinka på riktigt. Jag övervägde naturligtvis att det hade med mig att göra. Eller snarare mitt inre. En stund efter jag tänkt tanken frågade min flickvän.
"Vad är det egentligen du gör på dass Johan? Det stank aldrig innan du flyttade in här"
"Jag vet inte", sa jag med allvar i rösten. "Jag är väl rutten inombords."

Hon log, så jag förstod att hon bara skojade lite med mig.

Men tanken dröjer sig kvar lite. Precis som stanken gör, konstant och alldelles jävulskt mycket.

Idag har inte hänt någonting som jag kommer minnas imorn eller om en vecka. Tänkte ändå vara lojal mot mina en eller två läsare och nämna det här på bloggen: Hej. Idag har inget hänt. Hejdå!

Vi hette Temperance

Jag har träffat min bror ikväll. Det händer numera lika ofta som kungen skakar hand med uteliggare. Vi spelade i samma band i femton år. Vi spelade i elva länder sammanlagt. 120 spelningar totalt. Vi gjorde alltid turnerna med interrailkort. En och en annan räls har vi klarat av. En och en annan korv åt vi i tyskland. En och en annan piva i polen. Vi har snackat om det ikväll, men jag glömde fråga brosh om han är sugen på att plocka upp gitarren igen, så här tio år senare. Allt detta avhandlades under några bärs på rover. Lyxdrickarnas ölparadis. Där är jag lika ofta som min flickvän är på västerhus.