Stark mat och två drömmar.

Jag lagade mat för första gången för en stundsen på flera veckor. Att laga mat är det första som förfaller när jag mår kass. Samtidigt har jag blivit lite nervös för att jag ska gå bort i den fruktade hamburgedöden. Jag har ätit oräkneliga mängder hamburgare. Både hemma och på gatukök. Istället för en livskris har jag gått igenom en hamburgekris. Nu blev det iallafall någon ganska hygglig pastasörja med grönsaker och chili-creme fraiche. Väldigt stark. För stark. Ett misstag. Har aldrig förstått meningen med stark mat. Att det skulle vara en njutning. Jag blev glansig i hela ansiktet, blöt i hela hårbotten och nervös hela i magen.

Drömde en hemsk dröm och en genant dröm i natt.

Den hemska drömmen bestod av att en inte allt för nära bekants (kommer inte ihåg vem) barn dog. Barnet var kanske två år och jag försökte på något taffligt vis trösta den helt förkrossade mamman. Var hennes man, barnets far var någonstans framgick inte. När jag berättade för hennes vänner var det ingen som brydde sig. De verkade alla tycka att det hela var helt okej.
I den genanta drömmen stod jag lutad mot ett staket. Det kom fram en tjej till mig som jag tyckte jag hade träffat innan (nu kommer jag inte ihåg vem, tack och lov). Hon sa inget, hon började bara trycka och gnida sitt kön mot mitt. När hon efter en lång stund slutade log hon och frågade: "Tycker du om min fitta?" Mitt självklara svar blev så klart: "Öööö, öööö, öhöö, öhöö, öhöö...". Sen promenerade hon iväg och försvann och jag vaknade.

Får nog skylla på att bägge drömmarna var fylledrömmar.

Att tänka tills det värker.

Står i brunnsparken igen. 24 timmar senare (stor knutpunkt för att ta eller byta buss eller spårvagn om någon utsocknes undrar. Det är alltså inget rolig krog eller tyskt jättedisco.)Otroligt att jag står här igen. Och deprimerande i sig med tanke på att bussen kommer först om tio minuter. Tänkte att tiden går fortare om jag skriver ner nån skit när jag väntar. Tänker att samma trubadur som står här i kväll igen och ekar ut sin skit borde få en pil i huvudet. Från ett armborst. Och dö som... Tänker att den här sköjarkvällen var planerad sen flera dagar tillbaka. Vilket är sant. Gårdagen var det inte. Därför borde jag ha stannat hemma. Igår alltså. Enormt tröttsamt att vara ute två kvällar i rad. Känns som jag inte har varit det sen jag fick krasse runt snoppen. Sett min portion av människor under den här helgen fram till att jag fyller 50 år. Tänker att jag kommer se dem vare sig jag vill eller inte innan jag fyller 50.
Tänker att jag har en 180säng på ett loft där det saknas 180 damer. Tänker ibland att jag inte borde tänka så ofta. Att det kanske är rent skadligt.

Om ett land är 24 timmar före oss. tidsmässigt. Eller efter. Hur mycket är klockan där just nu?
Tänker ibland att jag borde knipa käft... eller flytta någonstans.

Triumfen.

Efter att ha sovit tre timmar föregående natt, gått upp halvsex i morse för att jobba och sen haft en ganska lysande kväll, hamnade jag avslutningsvis i brunnsparken. Där var det jävligt otäck stämning. Fullt med snutbilar och stinna och fulla kids. Påsklov. Gubben blev illa till mods.
Den lugna kvällen var annars klockren. Johan har sippat på bärs och kollat på sina vänner som blev dubbelt så fulla som han själv. Tillbringade kvällen med finaste Maja.
Största behållningen var ändå att träffa gitarristen Haning i vårt bandet. Inte för att han är trevlig, för det är han. Snarare för att han var mycket mer packad än mig. Vilket alltid brukar vara tvärtom varje gång vi ses ute. Johan är redlös och sluddrar. Näst sista gången vi sågs vill jag (inte) minnas att jag stod jag på podiet på Lassasino och slet upp alla knappar i skjortan och visade kaggen för publiken och vrålade YEAA tills vakten kom fram och diskret bad mig att knäppa skjortan igen! Men, den här gången, när Haningen tröttnade och inte hittade någon stol satte han sig helt sonika på golvet och drack upp sin öl. "Äh, vad fan jag sätter mig här", sa han. Bevis nog för mig. Tyckte jag var fint. Han steg otroligt i mina graders ögon. Ombytta roller. 
En otrolig triumf.

Ett lagerjobb anno 1993.

Nån gång i tjugo årsåldern jobbade jag på ett lager.
En kväll gick jag och min polare ut på krogen. Efteråt gick vi hem till mig och hade efterfest. Vi partajade in på morgonkvisten, tills det var dags att gå till jobbet. Vi drack upp de sista ölen på promenaden till jobbet. Vi kom i tid, stämplade in och vinglade in rejält fulla i omklädningsrummet och klädde om. Minerna från arbetskamraterna var inte glada. Vi gick ut på lagret och satte oss och somnade på varsin stol. Vi vaknade av att någon stod och vrålade oss i ansiktet. Det var lagerchefen. Han var arg och stod och hoppade på stället. Vi gnuggade oss i ögonen och vaknade till. Plötsligt efter alla haranger frågade han i skrikande ton:
"Och vem i helvete ska nu ta trucken?"
Jag reste mig hurtfriskt från stolen, gjorde officerhälsning och svarade glatt:
"Jag tar trucken!!!"
Hans ögon spärrades upp Det såg ut som de skulle ploppa ut som champagnekorkar ur skallen på honom. Sen tog han ett steg fram och tog ett djupt andetag. Troligtvis fick han med sig min inte helt kristliga andedräkt ner i lungorna för han såg halvgrön ut i ansiktet och grimasherade svårt. Han tryckte till mig i bröstet med pekfingret så jag trillade bakåt och satte mig i stolen igen. Sen pekade han mig i ansiktet och skrek: "Du ska bara sitta där och inte göra ett skit förutom att nyktra till."
Min vän satt bredvid och sluddrade lite för sig själv. Vi somnade om. Vid tiorasten skickade han hem oss. Det tyckte vi var hygglig stil. Vi tackade vår lagerchef och gjorde som han sa. Gick hem och sov ruset av oss.

Man brydde sig inte så mycket i den där åldern. Inställningen till det mesta var ganska förslappad.
Tror så här i efterhand att det just var vår ringa ålder som räddade oss. Pojkslynglar, ungjävlar. Hade vi varit fyrtio hade det klassats som allvarliga alkoholproblem. Vi hade nog fått sparken på stående fot. I just det här läget på sittande, sovande arsle.

En nödvändig typ, en jävla typ och en fråga.

Jag har tvättat och dammsugit idag. Början av denna dag var som att klösa i mattan. En maskin av två fungerade i tvättstugan. Ägget som jag kokade sprack. Jag var förbannad sen lite gladare. Kände mig otroligt nödvändig när jag dessutom städat lyan.
Det står en bil nedanför min balkong. Någon sorts blandning av en SUV och en skåpbil med fönster. Funderar på att skicka en ölburk genom vindrutan. Ägaren har en lysorange täckjacka och en italionotofs och är kanske 50-55 bast. Han har fem ungar också. Dem är kanske mellan fyra och tio år. Nästan varje gång jag sitter på balkongen kommer han körande med sitt vrålåk. Med eller utan sina ungar. Jag har sett hur han ibland står och fotar sin bil i coola vinklar. Eller putsar bort ett fingeravtryck från lacken med en putsduk. Han verkligen älskar den där bilen... vilket i sig inte borde vara något fel kanske... om det inte vore för att han verkar älska den där bilen mer än sina barn. Han vrålar nämligen alltid på dem.
Idag lät det så här:
"Men för fan, om du ska skjuta igen dörrjäveln så gör det riktigt, annars får du fan gå hem från skolan nästa gång!" Ungen var kanske fem eller sex år och stod där sen på trottoaren och funderade på hur många sätt man kan skjuta igen en bildörr. Medan han funderade, vrålade farsan igen:
"Kom hit nu för i helvete, ska du stå där och glo hela jävla dagen eller?"
I förr igår var det dags igen. En av ungarna hade inte knytit skorna. Han fick ett utbrott och sa till ungen att för i helvete lära sig knyta skorna så han slapp hålla på.
Tycker det låter helt fruktansvärt. Så kan man väl inte prata med kids (eller vråla). Eller med någon överhuvudtaget. Påminner mycket om min far när jag var liten och när hans tålamod plötsligt brast. Man visste inte bara när det skulle ske. Dock med en skillnad. Min far använde aldrig svordomar mot oss när han gick loss. Men jag kom ihåg hur hans vobbliga humör fick mig att tassa samtidigt som det var min vardag.
Därav funderade jag på att skicka ner en oöppnad folka, tyvärr går inte det. Ölen är slut. Kanske kan skicka ner en burk saltgurka istället. Helt på riktigt funderar jag på att säga till den lysoranga jäveln nästa gång för han verkar inte veta vad han gör eller skapar. Det är bara det, att det är hans ungar och inte mina.

Var nere i mataffären för en stund sen. Har insett att det bor helt enormt mycket träningsmänniskor i mitt område. I området Staren. En dude hamnade framför mig hela tiden. Den enda skillnaden var att vi tog helt olika saker från hyllan hela tiden. Jag tog grädde. Han tog lätt mjölk. Jag tog hamburgare. Han tog frysta grönskaker. Jag tog brunt, han tog grönt. Han hamnade framför mig i kön. Följande lassades upp på bandet: Fyra energidrycker, fyra sportkakor, en gurka och sen det jag nämnde innan. Hmmm, fest i hackebackeskogen. Sen behöver man ju inte vara som mig: En flaska sköljmedel, ett sexpack och en burk med findus köttfärssås.

Har nog börjat kliva ut ur min glaskupa. I den som jag mått väldigt dåligt i. Detta tar sig i uttryck på hemska sett. Till exempel att jag bloggar minst två gånger varje dag. Är det bra eller dåligt? Blir min blogg sämre på detta vis. Finns det en smärtgräns för hur ofta man vill veta av mitt snusk?
För att snuska till det ytterligare. Berätta i kommentarsfältet. Eller tryck på gilla eller den där andra sugaknappen.

Har äntligen köpt schampo. Nu ska jag duscha.

TV-toppen V.13

1. Let's dance

2. Mästarnas mästare

3.Antikrundan

4. Sveriges mästerkock

5. Smartare än en femteklassare

Detta är de mest sedda programmen under vecka 13. Känns som det styrker min tes (som jag brukar utbrista när jag blir arg på mänskligheten): Att 80% av befolkningen är idioter. Lek och tävling går hem i stugorna. Då finns ens inte plats 6 till 10 med på listan. Misstänker att doo bi doo och postkodsmiljonären skulle kvala.
Förutom att det är fördummande TV i sig har mitt hat att göra med att jag får total ångest av att titta på såna här program. Jag mår dåligt på riktigt. Blir nervös och deprimerad. Värst är det när folk plötsligt brister ut i sång. Oförmågan att ryckas med av tjäckheten är total.
Det enda program i denna lek och lär-katerogi jag klarar av är På spåret. Antikrundan går an så länge hon den käcka Lundberg eller Lundgren håller sig borta. Naturligtvis skulle jag välja att titta på det av samma anledning som alla andra. Att det dyker upp någon grunka som är värd 50 000:- som jag också råkar ha hemma, trots att jag vet att jag bara äger massa snyggt, men användbart junk hemma.

Funderar på att knäcka en 3,5:a och hälsa våren välkommen och sluta och gnälla.
För stunden alltså.

Mc sodom och gomorrah.

Tagit två bärs efter jobbet med Putte på 7a:ns. Efteråt käkade jag en burgare på Mc Donalds. Det var gris och äckelfest där inne.
När jag flyttade till Växjö 1986 fanns det inget Mc Donalds. Några år senare öppnades ett Mc Donalds mitt i Växjö. Det var status att jobba där. En av cheferna rakade in ett M och c i sin nacke. Gick runt i slips och kostym och portfölj. Det hela var svårt att förstå. Status att jobba på en snabbmatkedja...
När uteställena stängde samlades folk på och utanför Mc Donalds. I vinglande drivor. Det blev ofta slagsmål i köerna. Folk stod och spydde på gatan. Mer småstadsaktigt kan det knappast bli.
En gång såg jag en snubbe som skulle äta sin mat. Han var så packad så hela sväljsystemet hade lagt av i hans kropp. Han tog en stor tugga på sin Big Mac. Tuggade med sina skeva käkar. Till slut trillade allt ut ur munnen på honom. Geggan landade på resten av maten. Han tog upp den stora kletiga, nytuggade bollen och pressade in i munnen igen och gjorde om samma procedur en gång till. Snacka om status...
En annan gång smet jag och min kompis ner på nedervåningen som var avstängd. Det var en sommarkväll. Vi rotade genom alla skåp på jakt efter vem vet vad. Vi hittade några stora kartonger med julsaker. Vi hängde glitter och julgranskulor över alla stolar och bord. Placerade en tomte på dass. Kopplade in julgransbelysning och lös upp papperskorgarna. Vi höll på länge och väl innan vi åter gick upp och möttes av gris och äckelfesten i statusens dekandenta hortempel.