Det är gött med öl.

Sitter och tar en bärs på en uteserveringen. Det har hänt förr. Det kommer hända igen. Sommaren verkar vara här... And i fuckin löve it böy!
Bredvid mig sitter vad som verkar vara en familj. Mor, far och dotter. De har en ruffig jargong. Skämtar hårt men hjärtligt med varann, som det brukar heta. Dottern låter klart värst. Börjar varje mening med ett: Men va fan! Sen petar hon in ett par svordomar till i varje mening. Hon svär som en borstbindare. Utöver detta tilltalar hon sina föräldrar uppkäftigt, respektlöst, budust och drygt. Morsan skrattar och farsan tittar på henne med en bister och uppgiven syn. Hade inte reagerat om hon hade varit sexton, men hon ser snarare ut att vara runt trettio. Om jag hade kört den stilen med mina föräldrar hade dom bett mig att för fan skärpa till mig. Med full rätt om ni frågar mig. Ni vet väl att människor blir odjur till slut om dom aldrig får motstånd.

Gott med öl igen. Det borde det inte vara med tanke på att min polarkompis och vapendragare Esset från miälmööö vart här och hälsat på i dryga två dygn. Alkohol och promenader i mängder. Det brukar se ut så när vi ses och har alltid gjort. "Bli full, göra bort sig.... och gå vidare" som Esset sa. I övrigt så ser ALLTID en öl god ut om man tittar på den. Speciellt om man ser någon annan dricka den. 95 % av gångerna är ölen god.
Det här är en utav gångerna.

...men hon/han glömde ju lappen...

Den här lappen låg kvarglömd på ett bord när jag satte mig ner för att ta en bärs. Jag kan ha varit den första som borde följa dessa råd. Åtmindstonde några av dem. Det är med andra ord inte jag som skrivit lappen, men det var å andra sidan ingen som trodde. Önskar hur som helst lycka till på färden till vederbörande som skrivit lappen.

Humör, eller inget alls.

Känner mig förbannad idag. På allt.
På glada mähän, nöjda svin, blåsten som aldrig ger sig, den ljugande regeringen, min ständigt kollapsade ekonomi, regnet, uteblivna val, efterblivna val, Runar, Jesus, leende hamburgarfrossande poliser, flytande skitkorvar, trötthet, glorövar, sjunkande skitkorvar, mina taskiga nerver, mina kommunalblå ögon, mitt kliande babianarsle, ensamheten, tvåsamheten, min glansiga panna, kväljningarna när man trycker i sig en torr gammal limpa på morgonen, tomheten den jäveln, haggors häxgarv som skär itu min silkestunna själ, svetten på kudden efter att ha drömt mardröm om att Maud Olofssons centerpattar har daskat mig i ansiktet, knullande grannar, tjackpundiga måsar, gnölande spårvagnar, smutstvätt, glada tillrop...

Kort och gott allt och inget alls. Det här måste få ett slut innan jag går ut och välter en kiosk.
Håll käften måsjävel!

Pistoleros / All this broken glass

Jag lirar i ett band. Eller sjunger i rättare sagt. Pistoleros heter vi. Olle spelar gitarr. Är en jävel på att berätta anekdoter, äger sju ibanezgitarrer och har fler effektpedaler än jag har kalingar. Putte spelar trummor, klär sig ganska färgglatt och kommer troligtvis aldrig flytta från Hisingen. Erik spelar bas, säger "Jaha?" och "Ojdå" ganska ofta och bär toppluva även sommartid. Tommy spelar också gitarr. Han är den nye i bandet. Som Ron Wood har varit i Rolling Stones sen 1975. Mig vet ni ju en del om redan, eftersom jag exploaterar mitt underbart lyckade liv här med frekventa mellanrum.
I övrigt sitter alla ned när vi spelar i replokalen. Förutom jag. Jag står på tår.

Lägger upp en låt här. All this broken glass heter den. Den handlar inte om glass, mer om att befinna sig i en rondell utan avtagsvägar.

Match punkt com i min nariga rumpa!

Letar efter en donna som förstår djärvhet och storheten i My Dying Bride's platta 34,788%. I merry you right away och hänger din pappa i ett träd.

Under bordet

Var på fest i lördags hos min gamle "flytta grunkor kompis" Erik och hans kvinna Tess. Drack Rose med fruktsoda, kaffedrinkar och amarulla. Pratade politik och Janne Josefsson, spydde ut genom balkongen. Hade med andra ord väldigt trevligt. På det lite lagomartade sättet som vuxna människor kan ha. Var i säng halvsju på morgonen. Tackar dem ödmjukast så här i efterhand
För kanske fem år sen när jag gick på fester såg jag alltid till att somna under ett bord när festen var slut. Detta höll i sig under en ganska lång tid. Köksbord, vardagsrumbord. Det spelade ingen roll. Spelade lika liten roll om det fanns lediga sängplatser. Jag skulle sova under bordet oavsett. Har för mig att jag tyckte det var mysigt att vakna med lågt i tak. En vuxen man i barndomens koja. Eller bara en ren idioti som verkade helt vettig för stunden.

Numera somnar jag nästan alltid i min säng. Ensam. På ett loft där är det också lågt i tak.

Det gör mig inget om Per Gessle dör. Ville bara säga det.
HEJ!