Ryggont

Jag har ont i ryggen idag. Längst ner i svanken. På höger sida.
Smärtan har en deprimerande effekt.

Jag föddes 2:a juni.1972. Kl sex på morgonen. Antar att det regnade den morgonen. Jag föddes med sne rygg. Och två lika stora pungkulor. Det här är inledningen på min framtida självbiografi... eller inte.

Första gången jag fick problem med ryggen var jag arton år. Diskbrock kallas det. Diskarna mellan ryggraderna pressas ut och trycker mot nerverna. Smärtan är overklig och brutalt uppenbar. Det hände när jag skulle koppla in min stereo. Jag böjde mig ner över stereon för att koppla lite. När jag sen skulle resa mig kom jag inte upp. Jag fick räta ut mig lite i taget. För varje steg jag lyckades kördes ca 12 knivar in i ryggraden. Det tog ungefär tjugo minuter att komma upp i rakt läge igen. Men diskarna ville inte gå tillbaka till ursprungsläget där de hörde hemma.
Jag var sjukskriven i sex veckor. Tror inte jag log en enda gång under de där sex veckorna. Smärtan tog död på skrattet. Däremot gick jag hos en sjukgymnast. Jag fick strippa allt utom kalsongerna och ligga på mage på en brits. Hon drog ner kalsongerna halvvägs över röven och klämde mig på rygg och skinkor. Ibland blev jag nervös att jag skulle få stånd. Jag kände mig aldrig riktigt bekväm i situationen. Jag fick även lära mig vissa övningar. Bland annat skridskoåkaren. Kände mig alltid som en råtönt när jag stod och gjorde skridskoåkaren. Ut med ena benet. Händerna på ryggen och böj dig framåt. Jag blev så småningom helt återställd och kunde återgå till mitt meningsfulla kneg som lagerarbetare igen.

Fem våningar ner i det ruttna paradiset.

Svin och död.

Skit och piss.

Blod och kräk.

Röv och räv.

Svärd och ris.

Ilska och hat
sinnesutbrott

Horeri horera
och en luden tå
rakt upp i analen.

Runk och snor.

Sprut och sprit.

Internet 24-7
nakenhet
och ensamhet.

Ingen tro
Inget hopp
Bara en väldigt liten snopp.

Ond bråd död
plastig lyx
i överflöd.

Fylleri, fyllera
lagd pizza ligger.

Hon och jag
mellan lakan
skitigare än
Hitlers själ.

Och en fuktig
sölig
kletig eftermiddag
fem våningar ner
underjord.

Titanic, pulkor och nageltrång.

Ibland när min brukare ser om filmen Titanic, som idag, undrar jag hur många gånger ett skepp kan sjunka. De som är med i filmen förefaller som katter med nio liv. De sjunker med skeppet för att nästa gång filmen sätts på leva igen... och dö igen. Hade varit underhållande nästa gång han sätter på filmen och titanic vejar från isberget och klarar sig enda fram till slutdestination. Väl framme kunde skeppet braka in kajkanten och sjunka till botten.

Läste en rubrik i metro idag: "Bilarna som är smartare än föraren." Tänkte genast att det inte kan vara en sån svår uppgift att uppnå, med tanke på hur många åsnearslen det finns ute i trafiken.

Slutligen vill jag bara önska alla som har tänkt att köpa pulka lycka till. De ska tydligen vara slut överallt. Tycker det är aningen komiskt och märkligt att något kan ta slut i detta konsumtionssamhälle eller att efterfrågan är större än tillverkningen. Samhället är med andra ord bankrutt - på pulkor.

Jag har inte nio liv eller nio fötter. Däremot har jag opererat mina stortår, sammanlagt nio gånger. För nageltrång.

Allmänt vädersnack och en minusgradig story.

Den här svinkylan tar kål på en. I götet är det inte bara kylan eller minusgraderna i sig som svider. Fuktigheten i luften är som en blöt handske i fejset. Om man sen kryddar det hela med lite frisk blåst blir de fem minusgraderna en känsla av det råder trettiofem minus.
Kommer ihåg första vintern när jag hade flyttat till götet för tolv års sen. Det är nog den kallaste vintern jag upplevt någon gång. Och det var typ aldrig under tio minus. Det var fukten. Det var blåsten.

Kommer även ihåg en vinter när jag bodde i Växjö. Tror jag gick i högstadiet. Det var en extremt kall vinter. -32 som värst. Jag och en polare (samma snubbe som var inblandad i hårtorkshistorien på Åhlens, som jag skrev här om för ett tag sedan.) klädde oss i så många lager kläder vi kunde få på oss. Tror det slutade med ungefär tolv, tretton lager var. Ovanpå det satte vi på oss varsin tjock vinterrock. Vi gick ut i de där trettiotvå minusgraderna. Vi kunde knappt ta oss fram. Vi såg ut som två feta traktordäck. Efter fem minuter började vi svettas. Över hela kroppen. Sen lade vi oss i varsin snödriva och tyckte det var ganska kul att man inte frös när man låg i snön. När vi skulle resa oss kom vi inte upp. Klädlagrerna var för tjocka. Vi fick ligga kvar där vi låg. Efter ungefär en halvtimme kom en gubbe med hund förbi. Han hjälpte oss på benen igen.
När jag sen kom in och morsan hittade mig hallen trodde hon knappt sina ögon. Tror det var en av de få gånger när man hittade på idiotiska grejor som man slapp höra morsan säga "bara vänta tills pappa kommer hem". Hon hjälpte mig av med kläderna. Hela tiden upprepande samma mening:
"Herregud! Hur mycket kläder har du tagit på dig?"

Ber förresten om ursäkt för den ganska trökiga inledningen på detta inlägg. Jag menar, kan nästan inte tänka mig något sömnigare än allmänt vädersnack. Å andra sidan verkar ju folk ganska förtjusta i att prata väder. Därför bjuder jag på det.
Jag är aldrig omöjlig!

Första adventos

Första advent. Folk dricker glögg, äter pepparkaka. En och annan kanske till och med tager sig ett tidigt julknull. Utklädda till lucia och tomte. Det snöar... på barn, alkolister och knarkare.

Själv jobbar jag, med ett humör som pendlar mellan dåligt och sämre.

Dagens filmer på jobbet:
Beck: spår i mörkret
Happy Gilmore
Ensam hemma
Beck: öga för öga

Djupa filmer, bra filmer, nödvändiga filmer. Väl värda att se minst tre gånger i veckan för att indoktrineras efter rätt dos...

En viss trötthet

Är trött igen. Jobbar. Igen.
Jag brukade vara mycket bättre på att vara trött för några år sen. Eller snarare bättre på att inte bli berörd av det. Antar att jag var trött ganska ofta. Ett normaltillstånd.
Har fortfarande perioder med sömnproblem eller sömnlöshet. Det har blivit bättre med tiden. Kanske därför det är mycket jobbigare att vara trött nu.

En gång för massa år sen var jag sömnlös i fem dygn. De första dygnen längtade man bara efter att sova. De resterande dygnen tedde sig som man gick på en skön drog. Bomull i hela huvudet. Ända problemet var att man sa och gjorde konstiga saker. Det var liksom lätt hänt att bara gå rakt ut i gatan och glömma bort att det fanns bilar där.
Jag kommer ihåg att jag gick genom Haga en av de där dagarna. En sån där "gatuförsäljare" för Rädda barnen kom fram och frågade om jag kunde tänka mig att skänka en viss summa varje månad. Jag babblade loss med ett tjofräsande humör. Skrattade och betedde mig. Det var ju självklart att jag skulle göra det! Han räknade upp summor man kunde skänka mellan hundra och femhundra kronor. Jag slog genast till på femhundra spänn i månaden medan jag fortsatte att flabba och babbla på. Jag skakade hand med snubben och till och med vände mig om och vinkade till honom.
En vecka senare när sömnen var tillbaka damp räkningen ner. Jag fick ringa upp dem och säga som det var. Jag hade inte råd att betala några femhundra i månaden. När hon frågade om jag kunde tänka mig att skänka hundra spänn i stället, sa jag att jag inte hade råd att skänka en enda spänn.
Jag gick på socbidrag vid det tillfället. Inget hinder om man inte sovit på flera dygn.

Snöänglar och en plunta.

Snön glimmar där utanför fönstret. Man får lust att ta med sig en plunta med nåt starkt i och gå ut och göra änglar i snön, men jag jobbar. Tvivlar på att jag får med mig min brukare på ett sånt äventyr.
Sovit tre timmar i natt. Kunde inte somna. Roade mig med att titta på molnen som flöt förbi. Började klockan sju. När jag börjar klocklan sju kan jag sova i två och en halv timmar innan min brukare ska upp. Timlön: 132:- för att ligga och schlafa. Drömde att min brukare klev upp ur rullstolen och hade fejkat hela skiten. Hans sambo bjöd på julöl. Jag låg där i deras säng och drack ölen, käkade julkorv och rökte cigaretter
Min brukares sambo är nörsk. Har alltid tyckt norrmännens matvanor verkar ganska osmakliga. Just nu, i kylskåpet, ligger en genomskinlig burk med kokta grisfötter i gele. Vet inte om det är typiskt norskt, men det verkar vara väldigt mycket för kokta köttdelar. Syrran jobbade på färjorna som gick mellan danmark och norge. När det var norsk lunchbuffe höll hon alltid på att spy när hon såg alla jävla konstiga kokta rätter och geleklumpar.
Nu tittar han på filmen Splash. Är nog en utav de sämsta filmer jag känner till. Har dessutom ganska svårt för Tom Hanks. Speciellt i hans tidiga filmer. Han spelar ofta grymt ultraamerikanskt korkad och han gapar och skriker konstant och hela tiden.
Vet inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget riktigt. En jobbrapport kanske.
På vardagsrumsbordet ligger en hög med tidningar, en blå fruktskål med en apelsin i och tre fjärrkontroller. Två till TV:n och en för att stänga av min hjärna om jag skulle känna att jag håller på att bli sinnessjuk.

Solen skiner på snön. Snöänglarna lyfter mot skyn. Jag längtar ut dit.