Tonårsfylla under pälsmössan

Det var tjosan igår...
Skulle ju bara ta en öl. Men den första ölen gifte sig så bra med den andra. Den andra gifte sig så bra med den tredje. Den tredje med den fjärde. Och så vidare. På Sejdeln ville en kille köpa min mössa för 400kr. Jag sa till honom att han fick den för 600kr. Han skulle fundera på grejen medan han gick på dass. Genast blev jag nervös att han tillhörde någon skum pälsmösseliga. Efter några krogar på andra långgatan skulle jag ta en sista öl på stars n bars(för icke göteborgarna kan berättas att detta är krogen som har öppet en timme senare än de andra krogarna i närheten. Vilket gör att det blir en uppsamlingsplats för nästan uteslutande brokigt och löst folk) men blev nekad i baren för att jag var för full. Det tyckte inte jag när jag efter fem minuter försökte igen. Och blev nekad igen.
I taxin frågade jag chauffören vad han gillade Sverigedemokraterna. Chauffören var invandrare. Sen frågade jag vad han tyckte om Sverige. Jag fick visa honom vägen hem, för jag hade glömt bort vad gatan där jag bor heter.

Idag var inget roligt att jobba. Tio timmar. Det var faktiskt inget vidare roligt att vara människa överhuvudtaget. Min brukare tittade på Titanic. Jag frågade om han trodde att skeppet skulle sjunka den här gången också. Mitt huvud värkte som ett öppet sår där någon släppte ner sina sopor.

Gårdagens äventyr avslutade jag med att först äta en bit pizza. För att till sist lägga en pizza i en rosenbuske.

Vuxet och moget.

Prosa om ett fattigt läge och konsten att leva med det.

Löning idag - två tusen spänn kvar till nästa löning efter att räkningarna är pröjsade.

Jag kan unna mig allt. Solsken när solen lyser. Jag kan dricka regnvatten när det regnar. Jag kan ta långa promenader i mina trasiga dojjor medan vinden blåser in där knappen i jackan saknas.
Jag jämför mig själv med de som har det sämre än mig. Inte av god tanke, men för att hålla mitt tålamod och humör i schack. De som bor under broar eller i trappuppgångar. Hellre än att jämföra mig med de som sitter i sina takvåningar och våndas över om de ska hänga julgranskulor eller trädgårdstomtar i taknocken.
Pengar är inte allt... men det är en jävla massa. Pengar är huvudanledningen till att vi arbetar. Något som väldigt många av oss verkar glömma bort. Vi jobbar för att klara uppehället. Åtmindstonde de flesta utav oss.

Inte för att det är kul eller för att man saknar hobby. Sen, om du trivs på ditt jobb så är det bara att gratulera. Jag går inte under pinnstolen att jag diggar pengar. Det är skillnad på knäckebröd och oxrullader.

Nästa månad säger det smackibonk på kontot. Jag längtar dit. Jag har jobbat som ett litet jävla svin. Då ska jag köpa nya skor och nya strängar till lyran. jag ska bjuda de underbara jävlar på bärs som under mina fattiglappsdagar bjudit mig på bärs. Jag ska äta oxfile till lunch på nån hyfsad sylta och köpa rosor och choklad till min flickvän.
Livskvalite ala johan. Inget jävla materiellt frosseri.

Sen kan takvåningsoffren få provecera någon annan än mig.

Blandat humör i ett av Ingvar Kamprads palats

Helgen är slut om en halvtimme. Veckan börjar om en halvtimme. Typ.

Igår var jag och tjejen på IKEA. Stämningen var god, förutom att undertecknad var tvungen att understryka hur många feta dårar det var i omlopp innan vi ens hade kommit in på insidan. Höll nämligen på att bli ihjälklämd av en riktigt fet familj i snurrdörrarna som skulle in i mitt lilla utrymme till varje pris.
Någonstans vid köksluckorna hamnade jag och tjejen i gräl. För mycket folk igen och oense om nyanserna på golvet skulle passa till köksluckorna. Insåg hur löjligt det måste se ut när man grälar på ett sådant vansinne-svennigt ställe som IKEA (som typ hälften av alla besökare troligtvis gör förr eller senare under kilometerpromenader i kastrull och tv-bänks-miljö). Blev medveten om detta mitt i grälet och lade band på mig själv. Kände mig just aningen löjlig. Vi tog paus från varandra en liten stund. Jag tryckte i våld i mig två körvar i bröd bland alla andra som tryckte i sig körvar med bröd och kände mig inte alls löjlig...

Idag har min tjej klippt mig. Hon var en slipad rackare med saxen Men tyvärr, på grund av mina vaga förklaringar hur jag ville bli klippt har vi nu båda kommit fram till att jag ser ut som en blandning av en boll och champinjon på huvet.

För övrigt regnar det fortfarande. Har gjort i två dygn snart. Man blir blöt bara man tittar ut genom fönstret.
Skrev ju förresten i mitt förra inlägg att det regnade kalsonger från himlen i Skövde. En läsare här har kommenterat att så var inte fallet. Personen i fråga hade varit i Skövde hela dagen och inte sett till en enda kalsong. Ber om ursäkt för detta. Det kanske inte haglade julskinkor i Gnesta heller.

Storm

Igår kväll blåste det upp till storm på några sekunder. Kom promenerande på andra lång och ut på masthuggstorget. Där höll sig alkisarna i lyktstolpar.

En gång för längesen när vi var i Borås med familjen blev det plötslig storm. En gammal tant rasade i backen. Farsan sprang fram och hjälpte henne på benen. Sen ställde han henne vid en stolpe och sa till henne att stå kvar där. Broshans glasögon blåste av och farsan fick en ny springtur på halsen. Glasögonen var i kasst skick så eftermiddagen avslutades med ett besök hos optikern.

I Stockholm har det snöat, i Skövde har det regnat gamla kalsonger och i Gnesta har det haglat julskinkor. Allt från en och samma himmel.
Det är ju helt enkelt ingen ordning på grejerna.

En historia om att stanna eller att gå hem.

När jag flyttade till Göteborg började jag på Nya Varvets Folkhögskola. En 99% totalmiss av val i livet. Jag var 26 bast och ganska bitter. Tyckte förutom en handfull att de flesta som gick på skolan var idioter eller efterblivna. Det var under en period när jag inte mådde som bäst. I rekyl tyckte de flesta att jag var en bitter och dryg... troligtvis en idiot.
Jag hade ganska hög frånvaro, betedde mig som en bortskämd i-lands-kid och stannade hemma och sov hälften av dagarna. Tyckte väl att csn betalade min utbildning.
Hur som, när första läsåret var slut fick alla en pocketbok där titeln relaterade till något slags personlighetsdrag hos varje elev. Jag fick: Vill Gå Hem av Jonas Gardell.
Utbildningen var två år men jag återvände aldrig efter första året.

Ikväll är jag ute. Har promenerat i regnet. Stannat av. Tagit en bärs. Promenerat igen och tagit en bärs några gånger till. Nu sitter jag på en krog på andra långgatan med en bitter/söt känsla som säger:

Vill inte stanna. Vill INTE gå hem.

Herr Trut

Under några veckors tid har jag och min flickvän störts av denna typ. Han sätter sig utanför fönstret. Sen sätter han igång och slicka och knacka på fönstret. Ganska bestämda tider på dagen. Oftast mellan kl.09.00-09.30. Ibland även på eftermiddagen mellan kl.15.00-15.30. Vill han in? Är han olyckligt kär i min flickvän? Vem är han, men framför allt: vad vill han?



Så vi tröttnade helt enkelt på att vakna av knackningarna på fönstret eller att ha någon som står och blänger när man ska äta frukost. Vi satte upp denna fågelskrämma för att få ett slut på eländet...



...men tror ni det hjälpte? Där stod KGB-truten igen.
Om en månad flyttar vi. Välkommen hit säger vi till den nya grannen. Om Herr trut nu inte redan har luskat reda på vår nya adress. Den jäveln.

En stund i Haga..

Jag sitter i Haga och dricker en kaffe. Den här stadsdelen som ska va så mys-pys och bohem. Jag sitter på uteserveringen så man kan cigga. För en kaffe utan cigg kan liknas vid en människa utan rövhål. Förbipasserande glor ogenerat med blicken som säger: så här gick det för rökarna. Jooo... så här gick det ta mej fan!

För tolv år sedan när jag flyttade till götet fanns det nästan bara lilaklädda bohemer i haga. Som drack löfbergs lila på greddelina cafeer i små lila kaffekoppar och lyssnade till poesi som bara handlade om gredelina små saker. Ibland på det hela taget så mysigt till den milda grad att man ville ställa sig och vråla: jag tror på krig, misär och massförstörelse. Helst med byxorna nere.
Men jag kan minnas fel också.

Dagens kaffe var inte fullt så myspysig. För en stund sen gick en gube förbi. Med den mest knallgula slips jag sett. Han hade en cowbojsarhatt i mocca och nunan var röd som en brinnande solnedgång. Han muttrade och såg jävligt förbannad ut. Och alldelles nyss gick en tant med flottigt och tovigt hår förbi. Sjukt förbannad hon med. Hon vrålade NEJ! NEJ! NEJ! Era jävla svin! Tror jag har sett henne innan. För massa år sedan. Då på en spårvagn. Vrålandes lika sjukt förbannad. (Tro det eller ej men nu kommer hon igen. Åt andra hållet. Den här gången vrålandes: Nej, nej, nej. Era jävla fyllegubbar)

Men, jag kan ju minnas fel...

Frisk fläkt när de arga invånarna hittar in i mysiga lilla haga. För tro mig, de ilskna finns överallt i denna stad.
Nej, nu har benen fryst till is och jag måste röra på mig. Jag återkommer snart med fler supermysiga, livsbejakande betraktelser.

NEJ, NEJ, NEJ!!!