Partyhattarna.

De där partyhattarna på gårdagens foto ser nästan ut som ett halvlyckat fotomontage. Det är det inte.

Det satt ett gäng på krogen igår som firade någons födelsedag. Första gången jag gick in för att gå på toa satt alla där med sina hattar på sig. Det enda konstiga var att de satt tysta och såg helt ledsna ut. Det såg både komiskt och ledsamt ut eftersom partyhattar ska fungera som någon slags stämningshöjare.

Nästa gång jag gick in hade hälften av sällskapet tagit av sig sina hattar. De sjöng ja må han leva. Tyst och försiktigt. Hurrandet lyfte ju inte taket heller precis. Det var dålig ånga i glädjen. När jag gick på dass sista gången låg partyhattarna slängda på toalettgolvet. Det kan inte hjälpas, men det hela kändes ganska sorgligt...

Sen vet vi ju var partajhattarna hamnade. Mycket sköjigare

Kontraster en regnig eftermiddag i maj.

I den svåraste, tuffaste och sorgligaste stunden i mitt och kvinnans kärleksförhållande. Det vill säga nu. Sitter jag i samma stund och reflekterar över saken, över en öl. Ensam. The master of reflection. Vid bordet rakt framför mig sitter ett gäng grabbar i vita marinmössor. En reser sig och kommer fram till mitt bord med en anteckningsbok i handen. Han frågar mig:
"Är du lyckligt gift?"
"Tyvärr inte" svarar jag.
Varpå han frågar:
Har du några råd till mig?"
Jag svarar, "tyvärr inte igen."
Först nu går det upp för mig att det är en svensexa. I min bitterhet tänker jag att han kanske ska ge fan i att gifta sig, eftersom han behöver massa goda råd i en grå anteckningsbok. Sen tänker jag att jag naturligtvis skulle svarat honom att han och hans kvinna aldrig ska sluta prata med varandra.
För sent... Gänget lämnar stället. Går glada vidare till nästa krog.

Lycka till.. han klarar sig kanske fint utan mitt råd.

Published with Blogger-droid v1.6.8