tisdag 15 februari 2011

Min filmdebut

En gång var jag med i en polares film som statist. Det hela var ett seriöst projekt. Scenen utspelade sig i en bar på en kineseria. Huvudpersonern i filmen var två nazzar som senare skulle hamna bråk med varann eller nått fyllo där i baren. Jag var barfågel. Eller barfluga. Tyckte min roll passade mig som öronvaxet i örat. Jag köpte egna öl för egna pengar. Scenen tog typ åtta timmar att spela in. Gaget var en självbekostad fylla.
Några veckor senare när filmen var klar gick jag på filmfesten. Jag tittade spänt när barscenen kom. Allt jag såg av mig själv var två centimeter av min armbåge. Frekvensen där kameran skulle svepa över barfågeln var bortklippt. När sen filmen var slut och eftertexterna kom hittade jag i allafall mitt namn. Det var felstavat. På två ställen.

Efteråt har statistanbuden rasat in. Man får vara kritisk när man sållar. Så om någon filmskapare där ute i vårat landjävel behöver en statistarmbåge, tveka inte på att hojta till! Allt handlar om huruvida jag har tid och om jag godkänner ert manus. Betträffande min armbåge så är den är grymt snygg, väldimensionerad och enormt erfaren. Vad gäller mitt namn så kan ni stava det hur fan ni vill.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag var statist i en filmatisering av Åke Edvardssons ena bok. Jag skulle spela civilsnut. Till detta hade jag köpt mig en beige jacka som jag bara använde denna gång. Jag brukar ironiskt säga att det är först när jag kommer in i bilden som hela historien blir tydlig. Inte. Jag är typ 300 meter från kameran när jag med ryggen åt kameran går in i ett ruckel till hönshus. Jag blev inte direkt nedringd och folk var tvungna att spela in reprisen för att över huvud taget se mig. Fick inte ens mitt namn med i eftertexten. Men jag fick stoff till en krönika.
/Petra

jbe sa...

He he roligt. Toppar nästan min story. Verkar vara ett otacksamt kneg att vara statist. är ändock lite förundrad över att inte anbuden rasar in. För någon för oss.