Jag slipper skicka in arga insändare till metro eftersom jag har en blogg. Tänkte därmed plåga min mer koncentrerade läsarkrets med dagens avsky och ilandsproblem istället för att kasta ut det över hela stan.
Vad är det för jävla skitväder, det är ju snart maj för sjutton gubbar och vad är det för pissregering som bara ljuger och sköjar och för djävulen flytta på er när folk ska kliva av spårvagnen istället för att stå i vägen och täcka dörröppningen och dräggla så inte folk kommer ut. Är ni från Hyltebruk hela bunten? Ociviliserade bruntar.
Så nu är jag klar. Har inte ordet yxa i mitt bloggnamn för skoj skull.
Nu ska jag gå ut och sparka foten genom en vägg. Sen ska jag ta några bärs med Putte. Det är bara roulit!
Sladdar runt mycket på svt:s öppna arkiv. Såg en minierie från 1980 som heter Lycka till. Såg den när jag var liten. Tydligen kan man maila till öppna arkivet och komma med förslag vad de ska lägga upp på sajten. Ska föreslå att de lägger upp Stina-intervjun med Thorsten Flink. Något av det slafsigaste och jävligaste i intervjuväg jag sätt.
"Jag vet inte om du ska röka under intervjun", säger Stina när Thorsten plockar upp en cigg.
"Jamen det var väl själve fan...", varpå Thorsten plockar upp en snusdosa istället och ska precis trycka upp ett halvt kilo lössnus under läppen.
"Jag vet inte om det är så bra att..."
Jamen det var väl själva helvetet!!!!"
Kan vara en av de mest klockrena inledningar jag sett på en intervju.
Vidare ska jag fråga om de inte ska ta och lägga upp Fablernas värld och Allan Redo med medhjälpare Hund.
Tog en promenad idag. Gick ner till Lyckholms bryggerier. Hade med mig en starköl i väskan som jag drack på en liten brygga vid mölndalsån. Efter första klunken gick solen i moln. Sen blev det kallt. Det blåste så där jävligt som det bara kan i den här jävla stan. Samtidigt som jag tog den sista klunken på ölen kom solen tillbaka.
Promenerade runt lite. Fick se två rivningshus. Det ena huset var ett rött gammalt trähus. Hela framväggen hade kapitulerat. Troligtvis av storm eller väder och vind. Man såg bägge våningarna. Alla möbler var kvar. En kökssoffa stod på höjden efter raset. Allt hade halkat iväg. På vinden såg man flyttkartonger. Proppskåpet hängde upp och ner i sladdarna. Mitt i all bröte såg man ett par fastklämda kryckor. Tänkte att det var en mycket gammal människa som bott där, helt avskuren från myndigheter och samhälle. Tittade noga efter en kropp, men kunde inte se någon.
Kötthuve var ett populärt skällsord att kalla varandra när jag gick i högstadiet. Själv kallades jag för korken när jag gick i sjuan. Anledningen till det var att jag hade hängt massa vinkorkar i trådar i skärmen på en keps. Förklaringen till varför jag hade hängt massa korkar i en keps och nöjt gick runt med den vet jag inte. Låter ärligt talat ganska korkat. På själva fronten av kepsen stod det just korken med stora versaler. Försökte ha på mig den där kork-kepsen på ett skolfoto en gång. Fotografen vägrade att ta foto om jag inte tog av den. Jag vägrade ta av mig den. Hetsk ordväxling bröt ut. Till slut slet lärarinnan av kepsen. Sen togs fotot. Jag ser väldigt ilsken ut på det där fotot. Som om jag hatade hela världen. Som om jag ville bränna ner hela skolan. Som ett ungt och argt kötthuve. Jag kommer även ihåg att mamma ville se fotot när skolkatalogen var klar. Jag hittade på anledningar in i det sista för att slippa visa henne fotot. Hon blev någonstans mellan arg och ledsen när hon fick se sitt arga kötthuve till son.
Många verkar ha någon slags romantisk bild av måsar. Att de skulle vara vackra och hör till i en kuststad. Cirklande kring någon fiskebåt eller i nån hamn... Här någonstans gick det fel eftersom de har hela stan i belägring oavsett hav eller ej.
Själv tycker jag de är ganska vidriga. De skriker, beter sig aggresivt och är överallt. De föder sina ungar på stans alla tak, ungarna trillar ner och måsmorsorna springer runt och skriker i vånda. De drar sig inte för att hacka hål i ditt huvud om du kommer för nära. De påminner mer om kvarlevor från dinosauriertiden.
Undrar om man skjuter av måsar och om måskött är gott?
Det här nog den första låten som jag hörde som innefattar total ångest som jag förstod. Rejäl ångest där man står och vrålar i vånda om och om igen. Genom det musikala uttrycket och inte texten enbart. Jag var fjorton när jag hörde den första gången. Hörde Sex Pistolversionen först. Det tog många år innan jag hörde originalet med The Stooges. Tycker att Pistols version är en miljon gånger bättre. Tror ändå det Sex Pistols version blir bättre eftersom Johnny Rotten låter så jävla hopplös och desperat. Han målar upp den totala tomheten med sin vansinnesröst. Han menar det på riktigt. No Fuuuun!
Och vid fjorton års ålder handlar det mesta om att identiefera sig med såna som är som dig själv. Tyckte inte det var något kuuuuul! En ny stad. En ny högstadieskola. Ensam.Växjö. Ett spyhål utan hav och fullt med oliksinnade mongolider på en ful jävla skola med folk som inte kunde snacka riks-svenska. Kunde inte säga rullande rrrrrrrrrr. Kunde inte säga KORRRRRRRV!Jag hade inga kompisar. Jag hängde med min äldre bror i bilen lyssnandes på metal eller punk, åkte skateboard i backen utanför huset där vi bodde. Mest av tiden spenderades på mitt nya rum gloendes i taket. Snetaket. Ensam. Utan kompisar. Eller likasinnade.
Folk säger att det är tufft att växa upp. Jag skulle hellre kalla det brutalt.
Efter ett helt år av ensamhet och inte enda kompis i sikte syntes ett ljus i den där ångestdroppande tunneln. En dag som de flesta andra skoldagar stod en hög med imbecilla idioter och hackade på mig. På min jeansjacka. På min frisyr. På min dialekt. Plötsligt och från ingenstans bryter sig plötsligt en kille in och skingrar massan. Om jag hade varit en kristen troende hade jag kallat honom en ängel. En ängel i glasögon:
"Ni ger fan i den gubben, han är från Göteborg. Jag är från götet, rör ni honom igen då jävlaaaar!!!" Efter det blev saker enklare. Vi gick hem till honom och lyssnade på Kreator och Sodom. Åt müsli som rörde sig, och insåg att vi käkade mjölbaggar, med müsli. Jag brukade kolla i hans porrtidningar medan han hånglade med någon snygg tjej i sängen. Vi tog hans 125:a till skolan. En gång om året hade skolan en dag för de som hade samlat på sig flest anmärkningar. Dessa fick man generöst som en hel kvarsittningsdag. Straffet var att klippa buskar, klippa gräs och städa skolan och skolområde. Jag och min metalängel Micke fick uppgiften att städa hela skolan. Vi tog uppgiften rent bokstavligt. Tog allt från toaborstar, oanvända toalettrullar till allt som inte var fastskruvat och slängde i skolans container. Efter en halvtimme var vi färdiga. Vi fick aldrig städa skolan mer. Våran vänskap skapade dåliga betyg. Ibland dåliga, men unika idéer. Men vänskapen var bra för oss och våra planer. Vi skulle ju ändå spela i ett stenhårt jävla band i framtiden! Vi hade redan bestämt oss. Det blev så. Det ena bandet mer framgångsrikt än det andra. Vi lyckades på olika sätt. Följde våra drömmar. Vi gjorde det.
Hur som haver, när jag hörde No fun med Sex Pistols ikväll så kunde jag framkalla känslan som jag identifierade mig med de ensamma timmarna gloendes i det skeva taket. Desperationen i låten är lika stark och på riktigt idag.
Själv har jag kanske förflyttat mig, precis på samma sätt som jag under de där sex minuterna av totalångest blir kvar.
Funderar på att ta mig till systemet. Köpa en kasse öl. Ta med den hem och dricka upp den. Ringa full och skälla ut någon. Beställa porrfilm på nätet. Gråta en sväng inne på toa. Ta en fyllerunk och somna på hallgolvet.
Ett annat alternativ är att ligga kvar här och stirra på den där fläcken på väggen och hoppas att den försvinner av sig själv.
Är en 40-årig gammal räv. Jag jobbar som personlig assistent (eller opersonlig patient) till en snubbe i hoodet Angered. Ibland dyker min gloria fram likaledes min yxa. Jag har sett och jag ser. Detta är ett urval av mina dagar och nätter, berättelser och anekdoter.
