Yrsel, kaffe och cigaretter

Sen jag vaknade idag klockan tio i tolv har jag tänkt: Jag måste ta mig något att äta. Nu sex timmar senare har jag fått i mig en macka under dessa sex timmar. Magen skriker igen, "du måste ta dig nåt att äta johan". Istället har jag druckit kaffe och säkert rökt 10 cigaretter. Jag vet inte, men ibland kan jag tycka det är oerhört jobbigt att ens breda en macka. Det är väl därför jag äter ute så ofta och nästan uteslutande oerhörda mängder skit. Mc Donalds och pizzor. Men nu snurrar det i pallet så det blir svårt att tänka.
Hela det här ganska meningslösa inlägg är skrivet under ruset av matbrist.

Nästa inlägg ska nog skrivas under ruset av 39 apelsiner. Nu ska jag steka mig en hamburgare.

Smärtan på riktigt.

Nu ska jag gå till olskrokens vårdcentral.
I förra veckan sträckte jag nacken. Det har jag gjort två gånger innan. Jag har nu förstått att det är skillnad på att sträcka nacken och sträcka nacken. Kan inte med ord nog beskriva hur ont det gjorde och vilken smärta jag upplevt. Ungefär som någon körde ner en väldigt bred kniv i nacken. Varje gång man bara rörde det minsta på nacken vreds kniven om. En hosta, en rysning, en nysning var förenad med brutal smärta och plågosamma skrik. Visste inte av egen erfarenhet att man kunde gråta av smärta. Nu vet jag. Det har jag gjort.
Nu en vecka senare är jag till 99% återställd, men sträckningen har lämnat en åkomma i form av att det knakar och småkrashar i nacken när jag vrider på huvudet. När jag promenerar låter det knaak, knaak för varje fotsteg jag sätter ner i marken.

Min nacke kanske är pulvriserad innan jag fyllt 40?
Det ska jag fråga en doktor på olskroken vårdcentral.

gå tills någon skjuter dig
gå trots att dom säger nej
gå tills benen sviker dig
gå tills hjärtat öppnar sig

"Nina" - Nina Rochelle

Negativ fyllelista

För några veckor sen när jag satt och drack några bärs och började lulla till tänkte jag att jag
skulle skriva en lista på saker som jag tycker jävligt illa om eller rentav skrämmer mig. När jag
läste den dagen efter undrade jag vad jag hade pysslat med... så här såg den ut:

Så här efter några bärs, mitt i natten när alla perfekt utvecklade sover på en säng av honung
kommer mina sanningar fram...

En lista på vad som skrämmer mig mest:

Allt för kontrollerade männislor som sätter sig på det lediga sätet bredvid mig på bussen eller
krogen – Det kan vara en potentiell massmördare.

Spindlar

Råttor

Spindlar på samma sida väggen som mig. Råttor på andra sidan väggen. På samma gång.

Att nån av de jag älskar säger till mig under morgonkaffet – Jag har cancer. Läkaren har gett mig
max ett år.

Att Kafka knackar mig på axeln när jag ligger och sover. Sen säger han: från och med nu så är du
en skalbagge som kommer gå igenom hela processen.

Att kriget ska knacka på svedalas dörr.

Att du efter att ha betett dig konstigt en längre tid berättar för mig att det finns någon annan.

Att jorden helt plötsligt tröttnar på sin bana. Snurra runt, snurra runt och all dragningskraft
försvinner och man svävar runt och krockar naturligtvis med den som man avskyr mest. tex
Peppe Eng eller Peter Jidhe.

Tiden. Inte så mycket i det stora hela, men fan nu är klockan bara tjugo över nio. Vad ska jag
göra nu?

Döden. Har bara svårt att acceptera att man inte får gå runt här en vacker dag och digga och hata.
Skalbaggen är smartare. Han ifrågarsätter inte. Han bara coolar en dag. Eller natt...

Kärleken den stora eller största.

Här nånstans började jag tänka väldigt mycket på kärlek och tänkte att jag skulle skriva nåt smart
och innehållsrikt. Det slutade med att jag tröttnade och började lyssna på ”Flaming youth” med
Kiss. Om och om igen. Sen gick jag och la mig. Ensam.

Gäääääääääsp!

Inatt när jag skulle gå och lägga mig var jag så svintrött. Fyfan va gött, tänkte jag. Fem minuter senare sprang det runt en miljard myror i benen. Tröttheten borta (som så många gånger förr). Det slutade med att jag stod i hallen och joggade på stället och svor. Två timmar senare sov jag som en fälld granskog. Som resultat för 130 kronor i timmen, på jobbet har jag gått runt och gäspat oavbrutet idag. Jag sa till min brukare M-M att om jag gäspade en gång till så kunde han ge mig sparken. Han skakade bara på huvet.
På bussen såg jag en helrälig tant. Hon hade en cigg i mungipan, knallblå ögonskugga runt hela ögonen och ett brunt regnställ. När hon frågade busschauffören var resan bar hän klev hon av och sa att hon skulle till himlen. Fel buss.
M-M kollar just nu på filmen Om en pojke. Jag tycker ungen är läskig. Nästan som han förtjänar att bli mobbad. Morsan är läskig och Hugh Grant är väl bara Hugh Grant... Mestönt som alltid.
Mina panikattacker har börjat komma tillbaka igen. Rejält kraftiga ibland, men ännu inte tillräckligt kraftiga för att bryta ut helt och hållet. Jag har mina aningar vad det kan handla om, men det håller jag för mig själv.

Eller inte alls...

Miljarder och åter miljarder
texter, låtar, dikter
har skrivits ner,
men jag kan inte få ur mig
ett ord.

Dåliga, bra
undermåliga, överdrivna,
underbara, bedrövliga
ord har präntats
på papper som skulle räcka
till att paketera in hela den här jordkulan
som en present...
som ingen bett om...
men jag kan inte få ner en
vettig jävla mening.

Jag provar: ”KUK”
Sen provar jag ordet
med munnen: ”KUUUUUK!”
njae... känns inge bra...
”RÖV”
inget vidare...
”FITTA”
”FIIIIIIIIIITTA!”
bättre...

Jag har en kuk.
Hon har en fitta.
Ska vi knulla?

Där har vi poesi
som får de riktiga skalderna
att tappa ballarna.

Man kanske skulle skriva
om en badanka
som skriker sig hes
på sällskap
från botten av
det kalla emaljens
helvete.

Eller om han
som tuttade på
alla sina pengar
och grillade sig en
marsmallow på elden.

Eller om sista gången
jag skrattade
så högt och
så djupt
från hjärtat
att tårarna gjorde revor
i tårkanalerna
innan de pressades ut
och blandades med luften.

Eller inte alls.

Bara knäcka pennan
på mitten.
Grilla en korv
på lågorna
från den här boken
och sedan gå ner
till poseidon på Götaplatsen.
Kyssa honom i arslet
och såga bort den där
gamla fisken
ur hans näve.

KUK – nej
FITTA – bättre
KNULLA – genialiskt.

JBE – Okt 2009

Kl 10.20 på förmiddagen

Om jag börjar
småjogga nu.
På med skorna
och ut under de
svarta molnen.
Så borde jag vara
framme i helvetet
lagom till sommaren.

Om jag sitter kvar
på denna stol
överkryddad med träsmak
och blicken
rakt in i den blommiga tapeten.
Med tröttheten huggande
i kroppen...
rökandes fag efter
fag efter fag efter...
Lika mycket
längtande
som förgäves
efter dig
är jag definitvt
framme
innan klockan
slagit lunch.