God morgon sa ja te daj, eller gjorde ja det?

Våren är nog här. Och jag står mitt i den med tomt hjärta och vrålar mitt på avenyn i bara kalsongerna.

Skulle kunna vara början på en dikt. Glömde skriva här igår trots löften om att skriva här varje dag. Lite som att glömma att gå till jobbet, trots att man har lovat att komma till jobbet varje dag. Är för övrigt på väg dit nu.

På min Colaflaska står det att jag ska dela en coke med Rickard. Det är bara ett problem, av många: jag känner ingen Rickard. De kanske menar Rickard Sjöberg. Det vore ju hemskt. Tror han dricker mjölk jämt samtidigt som han ber till en gud i mjukplast.

Fan va trött jag är. Skriver senare...

Sömn och en dröm till.

Yrvaken igen. Det här kanske är min nya trend. Att skriva i yrvaket tillstånd. Sover otroligt mycket för tillfället. En blandning av en vinterbjörn som gått i våride och ett 40 årigt skäggigt spädbarn.

Inatt drömde jag att jag stod i en hamburgekö och att jag aldrig kom fram. Varje gång det var min tur förflyttades jag längst bak i kön igen.
Det hela kan bero på att jag har dragit ner på hamburgekonsumtionen den sista tiden. Numera lever jag på ett krispigt salladsblad om dagen och ett svalkande glas isvatten. Snart ska jag ut i joggingspåret.

Kan verka som om mina drömmar ter sig intressantare än min vardag.
Det kan vara så.

Några drömmar om kistor och hundar.

Nyvaken, yrvaken. Jag har sovit nio timmar. Känns som jag skulle kunna sova nio timmar till.

Drömmer otroligt märkliga drömmar för tillfället. Inatt drömde jag om begravningar på löpande band. Kistor som flög runt. Människor som var ledsna. Jag hade någon central roll, som jag nu inte kommer ihåg. Det kan ha att göra med att jag såg en japansk film igår om en man som jobbade på en begravningsbyrå. Han svepte in döda personer och sminkade dem inför de sörjande. Filmen handlade om livet. Självklart har jag glömt bort vad filmen hette. Den hade vunnit en Oscar för bästa utländska film. Den var bra men ganska sentimental för att vara japansk. Känns som att det kan ha varit därför den vunnit en Oscar. Några vunna Oscars för en film känns ju knappast som en anledning till att det är en fantastisk film...
För några nätter sen drömde jag om en snubbe som jag brukar stöta på ibland när jag tar en promenad. Vi brukar stå och snacka en stund innan vi går vidare åt var sitt håll. I den här drömmen var han arg på en tant som hade ett gäng hundar. Hundarna såg ut som små raggiga, ludna, vita bollar. Tanten var upprörd. Han puttade omkull henne. Sen tog han hund efter hund och sparkade iväg som projektiler. De valsade runt tio meter upp i luften i cirklar och elipser och åttor. När de tillslut en efter började tappa höjd sparkade han upp dem i luften igen. Hela tiden väldigt arg. "Jävla fitthundar", skrek han varje gång han måttade en spark. Jag sa till honom att lägga av med vad han höll på med. "Jävla fittgubbe", sa han då. Sen tog han tag i mig och sparkade upp mig i luften. Jag seglade runt i cirklar och åttor och elipser med alla de där hundarna. Det hela upprepades ett antal gånger innan jag vaknade.

När det känns som jag skulle sova nio timmar till brukar jag tvinga mig upp. Sen blir jag sittande i sängen en stund. Ibland nickar jag till några minuter. Idag var klockan kvart i elva när jag vaknade och satte mig upp. Nästa gång jag vaknade till var klockan kvart i tolv. Jag hade suttit så i en timme. Sovandes med hakan mot bröstet. Som en gammal farmor utan virkning som deckat av i läsfåtöljen. Tycker att nacken känns lite stel och knastrig nu.

Ett kanske inte helt överdrivet spännande inlägg.

Det var frost i gräset när jag åkte till jobbet  i morse. Sicket drag det är i den här våren. Fyra timmar sömn inatt och gäspat så att käften gått ur led. Efter 257 gäspningar har jag jobbat upp käkmusklerna. Nu har jag klumpkäft.
Det är ungefär vad jag har att säga. Fantastiskt scoop. Eftersom jag gett mig fan på att skriva här minst en gång om dagen blir det inte mer spännande än så här ibland. Eller som farsan brukade säga:
"Johan, det blir inte roligare än så här. Vill minnas att han sa det ganska ofta. Kan tänka mig att jag trodde att det hela tiden skulle bli roligare, eller att jag kanske saknade någon slags stoppknapp som barn. Vissa stunder kan knappen fortfarande vara svår att hitta.
Nej nu tröttsvamlar jag. Får nog helt enkelt lägga mig i soffan en stund.

Tittade på lite klipp från Göteborgskravallerna. Kändes overkligt längesen. minns dock känslan som infann sig, ljudet av tumult och doften av en brinnande Aveny. Tiden rusar. Allt som hände för mer än vecka sen känns längesen.

Som det gick ock per-blåbär. Yeäh!

Tog en bärs i solen. Sen kom den där gamla vännen förbi som jag brukade hinka bärs med förr i tiden.
Genast förändrades mina planer. Genom ofantligt dålig karaktär. Och för att jag är jag. Skulle ju egentligen redigera en låttext till det bättre under den där första ölen. Så blev det ju inte för RÖVA Johan. Lade ner blocket och börja hinka bärs istället. Skyller på att våren är här. Och min braiga karaktär. Skyller även på dålig marknadsekonomi och att allt för mången människor har röda byxor på sig. Skyller så klart även på att sola visade sig i den här svinväderstaden och att det helt plötsligt var gött med en öl.
Framförallt skyller jag på Per Blåbär. Allt är hans rätt och fel. Faaaan ta dig!
Fiskmåsar är diålit.
Jag tror jag är fuller, måste gå hem bete mäj.
Hääääääääääj babberäba!

och så halsugger han mig igen.
Löve yö män!

Tysta leken och att be om ursäkt.

Att bli behandlad som att man inte finns eller ens existens är osynlig efter att ett misstag begåtts eller att ett gräl har uppstått och lämnats outrett är ungefär det värsta som kan ske. Åtmindstonde för mig. Tystnaden. Någon som går förbi och låtsas om att jag inte finns får mig att freaka.
Mina föräldrar var experter på det under min uppväxt. Efter grälet dundrade man upp på sitt rum, sen fick man åter ta sig ner till middagsbordet för att det sved av hunger i magen, inte för att de ropade eller kom upp och hämtade mig. Sen satt man där och åt under tystnad. Samtidigt som de låtsades om som man inte fanns. De statuerade något slags exempel. Att ett gräl inte skulle redas ut. Att man inte skulle be om ursäkt. Det var bara att lära sig.
Problemet har återkommit i många av mina kärleksförhållanden. Efter att man kanske sagt nåt idiotiskt eller att ett gräl har uppstått. Johan har alltid förlorat leken genom att bryta tystnaden i hopp om försoning och att tystnad och ens egna icke-existens har brunnit i vånda. Efter att fått panik, sen exploderat och i sämsta fall kanske startat ett nytt gräl.
Själv är jag inte mycket för att gå runt och vara tyst eller frysa ut personen i fråga. Jag skulle aldrig starta en sån lek. Jag tar tag i skiten direkt. Ser mig själv som livrädd för konflikträdsla. Viljan att reda upp och försonas vinner. Många gånger för snabbt och ibland utan tålamod.

Under hela min uppväxt kan jag inte komma ihåg att min farsa bad om ursäkt en enda gång efter ett gräl och då han anklagade mig för något som jag faktiskt inte ställt till med. Som den där gången när jag hittade en femkrona och två enkronor på gatan framför en bensinstation.  Han undrade genast vad jag hade fått pengarna ifrån. Jag sa som det var. Han vägrade tro mig. Han vägrade tro på mig ännu mindre när han kände i sin jackficka och sa att den var tom. Jag blev uppskickad på rummet utan mat. Dagen efter när han skulle till jobbet satte han på sig jackan, Han hörde hur det skramlade. Kände efter. Där låg hans jävla mynt. Kvällen innan hade han rotat i fel jackficka. Han insåg sitt misstag, men bad inte om ursäkt.

En gång i vuxen ålder hamnade vi i ett rungande gräl vid en påskmiddag. Samtalet som spårade ur handlade om knugen som representant för Sverige. Jag hävdade att man skulle avsätta den jäveln, bränna upp kungahuset och skicka ut resten av klanen på en orienteringsrunda utan kartor i en djup mörk skog så de aldrig mer hittade tillbaka till civilisationen. Mamma reste sig upp och undrade förtvivlat vem som då skulle klippa alla banden??? Förvånat nog hängde farsan på och ställde sig på mammas sida. Sen urartade diskussionen. Grälet var ett faktum. Jag gick ut och rökte på balkongen. Jag var jättearg. Efter ett tag hörde jag hur någon kom tassande ut på balkongen. Det knackade på min axel. Det var farsan. Han tittade på mig en stund, sen sa han:
"Förlåt min son, jag ber om ursäkt att vi grälade. Jag var dum."
Jag trodde inte mina öron och visste inte hur jag skulle reagera. Han gjorde ett taffligt försök att krama om mig, men nöjde sig till slut med några klappar på axeln.
Det var en öppning.
Efter den gången fick vi faktiskt enklare att be om ursäkt till varandra.

Subway och Valborg.

Käkade på Subway idag. Fullkomligt vidrigt ställe. Ligger nu högt i listan över det värsta i trender som vi släpar hit från Lámerika. För det är väl amerikanskt? Otroligt rappt skulle det gå. Vid varje fråga som ställdes sa gubben Johan "va?" eller "ursäkta?" eller "va falls?" Fick mig att känna mig som om jag var 95 år gammal. Som en fabriksproduktion bakom disk. Personalen stod som vid ett rullande band och bara log med sina spräckta plastléenden. Jag lämnar över detta place till er friska, vitala, "alltid på ständigt språng" 25 åringar. Mackan var väl okej, förutom att jag fick sätta mig på dass det första jag gjorde när jag kom hem.

Ikväll är det årets nationella spy och kräkafton. Folk blir nedslagna. Spyr i varandras mössor och handväskor, ligger och gråter i buskar. Redlösa ungdomar skenar över gator och torg. Jag lämnar över denna afton till er. Belsebub vrider sig av garv och kanske hälften av alla kidsens föräldrar i detta land vankar av och an i oro fram till att sonen eller dottern slutligen kommer hem långt efter överenskommen tid och spyr i hallen. Själv kommer jag inte ihåg en enda Valborg från den åldern. Självklart har det att göra med den vansinniga mängden alkohol som intogs. Troligtvis sprit.
Vår var hälsad!