Tysta leken och att be om ursäkt.

Att bli behandlad som att man inte finns eller ens existens är osynlig efter att ett misstag begåtts eller att ett gräl har uppstått och lämnats outrett är ungefär det värsta som kan ske. Åtmindstonde för mig. Tystnaden. Någon som går förbi och låtsas om att jag inte finns får mig att freaka.
Mina föräldrar var experter på det under min uppväxt. Efter grälet dundrade man upp på sitt rum, sen fick man åter ta sig ner till middagsbordet för att det sved av hunger i magen, inte för att de ropade eller kom upp och hämtade mig. Sen satt man där och åt under tystnad. Samtidigt som de låtsades om som man inte fanns. De statuerade något slags exempel. Att ett gräl inte skulle redas ut. Att man inte skulle be om ursäkt. Det var bara att lära sig.
Problemet har återkommit i många av mina kärleksförhållanden. Efter att man kanske sagt nåt idiotiskt eller att ett gräl har uppstått. Johan har alltid förlorat leken genom att bryta tystnaden i hopp om försoning och att tystnad och ens egna icke-existens har brunnit i vånda. Efter att fått panik, sen exploderat och i sämsta fall kanske startat ett nytt gräl.
Själv är jag inte mycket för att gå runt och vara tyst eller frysa ut personen i fråga. Jag skulle aldrig starta en sån lek. Jag tar tag i skiten direkt. Ser mig själv som livrädd för konflikträdsla. Viljan att reda upp och försonas vinner. Många gånger för snabbt och ibland utan tålamod.

Under hela min uppväxt kan jag inte komma ihåg att min farsa bad om ursäkt en enda gång efter ett gräl och då han anklagade mig för något som jag faktiskt inte ställt till med. Som den där gången när jag hittade en femkrona och två enkronor på gatan framför en bensinstation.  Han undrade genast vad jag hade fått pengarna ifrån. Jag sa som det var. Han vägrade tro mig. Han vägrade tro på mig ännu mindre när han kände i sin jackficka och sa att den var tom. Jag blev uppskickad på rummet utan mat. Dagen efter när han skulle till jobbet satte han på sig jackan, Han hörde hur det skramlade. Kände efter. Där låg hans jävla mynt. Kvällen innan hade han rotat i fel jackficka. Han insåg sitt misstag, men bad inte om ursäkt.

En gång i vuxen ålder hamnade vi i ett rungande gräl vid en påskmiddag. Samtalet som spårade ur handlade om knugen som representant för Sverige. Jag hävdade att man skulle avsätta den jäveln, bränna upp kungahuset och skicka ut resten av klanen på en orienteringsrunda utan kartor i en djup mörk skog så de aldrig mer hittade tillbaka till civilisationen. Mamma reste sig upp och undrade förtvivlat vem som då skulle klippa alla banden??? Förvånat nog hängde farsan på och ställde sig på mammas sida. Sen urartade diskussionen. Grälet var ett faktum. Jag gick ut och rökte på balkongen. Jag var jättearg. Efter ett tag hörde jag hur någon kom tassande ut på balkongen. Det knackade på min axel. Det var farsan. Han tittade på mig en stund, sen sa han:
"Förlåt min son, jag ber om ursäkt att vi grälade. Jag var dum."
Jag trodde inte mina öron och visste inte hur jag skulle reagera. Han gjorde ett taffligt försök att krama om mig, men nöjde sig till slut med några klappar på axeln.
Det var en öppning.
Efter den gången fick vi faktiskt enklare att be om ursäkt till varandra.

Subway och Valborg.

Käkade på Subway idag. Fullkomligt vidrigt ställe. Ligger nu högt i listan över det värsta i trender som vi släpar hit från Lámerika. För det är väl amerikanskt? Otroligt rappt skulle det gå. Vid varje fråga som ställdes sa gubben Johan "va?" eller "ursäkta?" eller "va falls?" Fick mig att känna mig som om jag var 95 år gammal. Som en fabriksproduktion bakom disk. Personalen stod som vid ett rullande band och bara log med sina spräckta plastléenden. Jag lämnar över detta place till er friska, vitala, "alltid på ständigt språng" 25 åringar. Mackan var väl okej, förutom att jag fick sätta mig på dass det första jag gjorde när jag kom hem.

Ikväll är det årets nationella spy och kräkafton. Folk blir nedslagna. Spyr i varandras mössor och handväskor, ligger och gråter i buskar. Redlösa ungdomar skenar över gator och torg. Jag lämnar över denna afton till er. Belsebub vrider sig av garv och kanske hälften av alla kidsens föräldrar i detta land vankar av och an i oro fram till att sonen eller dottern slutligen kommer hem långt efter överenskommen tid och spyr i hallen. Själv kommer jag inte ihåg en enda Valborg från den åldern. Självklart har det att göra med den vansinniga mängden alkohol som intogs. Troligtvis sprit.
Vår var hälsad!

En däjt så att säga.

Sitter på Kellys. Ska på däjt om en stund. Funderar på att skicka i mig en halvböj så att man är hyfsat i form till mötet. Hon får en kram. Efter att sluddrat i en kvart börjar man gråta över att världen är ett elakt ställe att bo på. Plötsligt blir man okontrollerat arg.
Sen är tjejen borta.

För några år sen hade det här kunnat vara ett möjligt scenario, fast i mildare tappning.

Eftersom jag pratat med donnan i fråga i telefon en del och konstaterat att hon verkar vara en cool tjej behöver jag ju inte supa mig full på grund av nervositeten.
Ändå finns den där. Nervositeten alltså. Lite som innan ett gig eller ett föredrag i skolan. Tecknen är tydliga:
Svettiga händer, bubblande mage, små fäktande pupiller, flåsande hackigt flabb.

Det ska nog gå fint. Kan ju leda till något fantastiskt.
Hoppar över halvböjen tror jag. En sista bärs kan jag nog ta.

Wish me luck guys!

Pangmåltiden.

Tänkte att jag skulle koka potatis igår. Som alternativ till all pommes frites jag slängt i mig på sista tiden. Först satte jag på fel platta. Det var maja som satt på köksstolen och var uppmärksam att det rök från spisen. "Helvete" sa jag. Stängde av fel platta och satte på rätt. Trodde jag. Jag hade satt på nästa fel platta. På nästa fel platta låg ett kastrull-lock i glas. Maja satt på stolen och var uppmärksam igen. "Det ryker från spisen igen, och det luktar" sa hon. "Helvete", sa jag. Glaslocket hade hunnit bli svart och typ 250 grader varmt. Efter mycket om och men fick jag ner det glödheta locket i vasken. Naturligtvis sprutade jag iskallt vatten på det. Poff, självklart gick det i 700 bitar. "Du sprutade iskallt vatten på locket va", sa Maja. "Jaaaa...", svarade jag lite trött. Maja är kock. Det är inte jag.
Till slut fick jag i gång rätt platta, men det var något märkligt med potatisen. Potatisen kokade i en halvtimme minst, men den vägrade bli mjuk och genomkokt. Jag konstaterade att jag hade köpt defekt potatis. Till slut hamnade den i vasken. En fiskpinne hamnade i toaletten.
Jag fick nöja mig med en ostmacka som kvällsmat.

Siå vi ieee.

Under min 12 års långa vistelse i Växjö där jag bodde lät det exakt så här. Minst en gång om dagen.
Siå de gjiorde.

 Eddie Meduza – Småländska missnöjespartiet

Rep och sibylla.

Repade som sagt igår. Jammade fram en ny låt. Repglädje, och ideerna sprudlade. Fredagkväll och inte en öl öppnades i repan. Väldigt vuxet. Däremot var matspjällen på vid gavel efter repet. Som det band vi är kom vi överens om att åka och käka tillsammans. Det snackades om indiskt och pizzor. Till slut bonkades sibyllan. Euforin var total. Eftersom jag har levt på hamburgare sista tiden och fruktar hamburgedöden tog jag en hel special. En helspecial är för den som inte känner till begreppet två körvar lagda i ett körvbröd. Sen täcker man körvarna med tre jättebollar mos och avslutar gärna berget med någon kläggsallad för maximalt kaloriintag. Oroade mig lite för om jag verkligen skulle bli mätt. När den kompakta jättebomben placerades framför mig försvann oron. När bomben var uppäten kunde jag lätt tänka mig att explodera.

Så här glad blir man på Sibylla.

Guten morgen!

Vaknade med linserna på mig. Det var en dimmig och grumlig värld där utanför fönstret. Huvudvärkshatten satt som en smäck på skallen. Jag öppnade kylskåpsdörren. Hittade en halväten hamburgare omsorgsfullt inplastad.
Nu har det bara vart roulit två kvällar i rad. Tror jag ska svänga av från den breda vägen. Rakt in på en smal gränd och stanna där ett tag.
Herregud vilken huvudvärk. Känner mig 75 år gammal.
Ikväll ska vi repa.

Guten nacht, for now!