Stark mat, prutt och mamma.

Är totalt blöt i hårbotten igen. Käkar upp pastasörjan jag lagade här om kvällen. Magen blir ledsen.
Men det finns en baktanke...
Eftersom vi ska repa med bandet idag tänker jag prutta i mikrofonen om någon spelar falskt eller i otakt. Tror det kan vara uppskattat. Som ett försenat och skevt aprilskämt.

På bilden syns min mamma. Hon är djävulsdyrkare. Hon har ärvt korset av sin mamma. Hon var också djävulsdyrkare.

Nu blev jag alldeles bubblig i magen.

Pling plong.

Det plingade på dörren innan. Obehagligt. Jag öppnade ändå. Tänkte att det var min snygga granne med den franska bulldogen, eftersom att jag inte plingat på hennes dörr, eftersom jag vidare inte vet riktigt vilken dörr som hennes.
Istället var det en Hasse från hyresgästföreningen. Hasse undrade hur läget var och vad jag gjorde. Jag ljög och sa att det var helt fantastiskt och att jag satt och drack en bärs. Det sista var ju förvisso sant. Hasse såg lite tveksam ut och tog ett halvt steg tillbaka. Han frågade om jag hade hört talas om hyresgästföreningen. Jag nickade och log, sen stod jag där och nickade och log genom hela samtalet som ett mongo som älskade hyresgästföreningen. När han hade dragit allt som var så fint med att vara med i hyresgästföreningen, sa han:
"Vad säger du då? Bara 75 kronor i månaden, och du kan gå ur när du vill!"
Det här var kanske det enda jag hörde. Tyckte nämligen det var konstigt att han pratade om att gå ur långt innan man ens gått med. Jag bad om en broschyr, så skulle jag fundera lite. Då sa Hasse att han inte hade någon, men att han var min mänskliga broschyr. Det tyckte jag lät väldigt knulligt. Ännu lite knulligare blev det när jag var på väg att stänga dörren och sa att jag skulle fundera på det. Då tog Hasse fram en BROSCHYR och skrev ner sitt namn och nummer.
"Ring mig!", sa Hasse.
Sen sa Hasse att han skulle vidare och kämpa för sin sak. För vad vet jag inte riktigt, eftersom jag inte hade lyssnat.
Jag önskade honom lycka till med hans mission och stängde dörren.

Lunchtime

Gick ner mig i lunchträsket igen. Tänkte käka nåt lite lättare. Bam! Så stod den där framför mig. Högen med kött, badandes i sås.
Det var inte jag som beställde. Det var en inre röst. Tror den heter Göran. Jo det Gör-han. Vill minnas att jag käkade lunch ute jämt förrförra sommaren. Det brukade vara en seans på minst två timmar varje gång. Sallad, bröd, huvudrätt, kaffe och kaka. Sen när allt hade lagt sig på plats beställde jag ofta en stor stark. Kändes det rätt beställde jag en till. Ibland många fler. Gjorde jag inte, tog jag en långsam och slö valrosspromenad under stön och stånk.
Får kanske dra igång den här hobbyn igen.
Tog med mig kaffet ut. Solen fick mig att nysa. Nysningarna fick mig att rysa. Snoret hängde som bassträngar ur snoken och förenade sig med skägget. Trötthet och uppgivenhet spred sig i hela kroppen.
Tror jag ska ta en promenad.

Stark mat och två drömmar.

Jag lagade mat för första gången för en stundsen på flera veckor. Att laga mat är det första som förfaller när jag mår kass. Samtidigt har jag blivit lite nervös för att jag ska gå bort i den fruktade hamburgedöden. Jag har ätit oräkneliga mängder hamburgare. Både hemma och på gatukök. Istället för en livskris har jag gått igenom en hamburgekris. Nu blev det iallafall någon ganska hygglig pastasörja med grönsaker och chili-creme fraiche. Väldigt stark. För stark. Ett misstag. Har aldrig förstått meningen med stark mat. Att det skulle vara en njutning. Jag blev glansig i hela ansiktet, blöt i hela hårbotten och nervös hela i magen.

Drömde en hemsk dröm och en genant dröm i natt.

Den hemska drömmen bestod av att en inte allt för nära bekants (kommer inte ihåg vem) barn dog. Barnet var kanske två år och jag försökte på något taffligt vis trösta den helt förkrossade mamman. Var hennes man, barnets far var någonstans framgick inte. När jag berättade för hennes vänner var det ingen som brydde sig. De verkade alla tycka att det hela var helt okej.
I den genanta drömmen stod jag lutad mot ett staket. Det kom fram en tjej till mig som jag tyckte jag hade träffat innan (nu kommer jag inte ihåg vem, tack och lov). Hon sa inget, hon började bara trycka och gnida sitt kön mot mitt. När hon efter en lång stund slutade log hon och frågade: "Tycker du om min fitta?" Mitt självklara svar blev så klart: "Öööö, öööö, öhöö, öhöö, öhöö...". Sen promenerade hon iväg och försvann och jag vaknade.

Får nog skylla på att bägge drömmarna var fylledrömmar.

Att tänka tills det värker.

Står i brunnsparken igen. 24 timmar senare (stor knutpunkt för att ta eller byta buss eller spårvagn om någon utsocknes undrar. Det är alltså inget rolig krog eller tyskt jättedisco.)Otroligt att jag står här igen. Och deprimerande i sig med tanke på att bussen kommer först om tio minuter. Tänkte att tiden går fortare om jag skriver ner nån skit när jag väntar. Tänker att samma trubadur som står här i kväll igen och ekar ut sin skit borde få en pil i huvudet. Från ett armborst. Och dö som... Tänker att den här sköjarkvällen var planerad sen flera dagar tillbaka. Vilket är sant. Gårdagen var det inte. Därför borde jag ha stannat hemma. Igår alltså. Enormt tröttsamt att vara ute två kvällar i rad. Känns som jag inte har varit det sen jag fick krasse runt snoppen. Sett min portion av människor under den här helgen fram till att jag fyller 50 år. Tänker att jag kommer se dem vare sig jag vill eller inte innan jag fyller 50.
Tänker att jag har en 180säng på ett loft där det saknas 180 damer. Tänker ibland att jag inte borde tänka så ofta. Att det kanske är rent skadligt.

Om ett land är 24 timmar före oss. tidsmässigt. Eller efter. Hur mycket är klockan där just nu?
Tänker ibland att jag borde knipa käft... eller flytta någonstans.

Triumfen.

Efter att ha sovit tre timmar föregående natt, gått upp halvsex i morse för att jobba och sen haft en ganska lysande kväll, hamnade jag avslutningsvis i brunnsparken. Där var det jävligt otäck stämning. Fullt med snutbilar och stinna och fulla kids. Påsklov. Gubben blev illa till mods.
Den lugna kvällen var annars klockren. Johan har sippat på bärs och kollat på sina vänner som blev dubbelt så fulla som han själv. Tillbringade kvällen med finaste Maja.
Största behållningen var ändå att träffa gitarristen Haning i vårt bandet. Inte för att han är trevlig, för det är han. Snarare för att han var mycket mer packad än mig. Vilket alltid brukar vara tvärtom varje gång vi ses ute. Johan är redlös och sluddrar. Näst sista gången vi sågs vill jag (inte) minnas att jag stod jag på podiet på Lassasino och slet upp alla knappar i skjortan och visade kaggen för publiken och vrålade YEAA tills vakten kom fram och diskret bad mig att knäppa skjortan igen! Men, den här gången, när Haningen tröttnade och inte hittade någon stol satte han sig helt sonika på golvet och drack upp sin öl. "Äh, vad fan jag sätter mig här", sa han. Bevis nog för mig. Tyckte jag var fint. Han steg otroligt i mina graders ögon. Ombytta roller. 
En otrolig triumf.

Ett lagerjobb anno 1993.

Nån gång i tjugo årsåldern jobbade jag på ett lager.
En kväll gick jag och min polare ut på krogen. Efteråt gick vi hem till mig och hade efterfest. Vi partajade in på morgonkvisten, tills det var dags att gå till jobbet. Vi drack upp de sista ölen på promenaden till jobbet. Vi kom i tid, stämplade in och vinglade in rejält fulla i omklädningsrummet och klädde om. Minerna från arbetskamraterna var inte glada. Vi gick ut på lagret och satte oss och somnade på varsin stol. Vi vaknade av att någon stod och vrålade oss i ansiktet. Det var lagerchefen. Han var arg och stod och hoppade på stället. Vi gnuggade oss i ögonen och vaknade till. Plötsligt efter alla haranger frågade han i skrikande ton:
"Och vem i helvete ska nu ta trucken?"
Jag reste mig hurtfriskt från stolen, gjorde officerhälsning och svarade glatt:
"Jag tar trucken!!!"
Hans ögon spärrades upp Det såg ut som de skulle ploppa ut som champagnekorkar ur skallen på honom. Sen tog han ett steg fram och tog ett djupt andetag. Troligtvis fick han med sig min inte helt kristliga andedräkt ner i lungorna för han såg halvgrön ut i ansiktet och grimasherade svårt. Han tryckte till mig i bröstet med pekfingret så jag trillade bakåt och satte mig i stolen igen. Sen pekade han mig i ansiktet och skrek: "Du ska bara sitta där och inte göra ett skit förutom att nyktra till."
Min vän satt bredvid och sluddrade lite för sig själv. Vi somnade om. Vid tiorasten skickade han hem oss. Det tyckte vi var hygglig stil. Vi tackade vår lagerchef och gjorde som han sa. Gick hem och sov ruset av oss.

Man brydde sig inte så mycket i den där åldern. Inställningen till det mesta var ganska förslappad.
Tror så här i efterhand att det just var vår ringa ålder som räddade oss. Pojkslynglar, ungjävlar. Hade vi varit fyrtio hade det klassats som allvarliga alkoholproblem. Vi hade nog fått sparken på stående fot. I just det här läget på sittande, sovande arsle.