Vet inte varför, eller lite. Jag tänker på min syster väldigt mycket när jag hör den här låten.
http://open.spotify.com/track/3BJe4B8zGnqEdQPMvfVjuS

Kan inte tänka mig nån lättsammare donna och samtidigt så komplicerad att vara ihop med. Komplex men samtidigt fantastiskt rolig.
För mig är det inte aktuellt. Hon är faktiskt min syster.
Hur som helst, jag blir ledsen på höst och vinterkant. Min syster blir samma sak på vår och sommarkant.
Kanske därför jag tänker på syster yster när jag hör denna låt.
Och just det... Fock off!
Detta har ni inte med att göra.
Lägg er inte i.
Godnatt!!

Bio Roy: The Doors, Hollywood Bowl 1968 och varför just jag?

Jag var på Bio Roy igår. På något så fantastiskt som The Doors spelning på Hollywood bowl 1968. Konserten visad i sin helhet för första gången i historien. Närmare en verklig upplevelse än så är väl svårt att komma. Grymt tryck i ljudet och närvaron på scenen var total. Tydligen var det här den enda visningskvällen vilket så klart gör det hela lite bättre. Innan konserten visade de en kort nyinspelad dokumentär om spelningen. Man fick reda på lite rolig fakta. Till exempel att de hade lyckats hyra femtiotvå förstärkare vilket var rena storhetsvansinnet på den tiden. I slutändan hade gitarristen och keyboardisten bara lyckats använda varsin låda. Troligtvis visste man inte hur man skulle koppla ihop dem.Vidare hade Jim Morrison tagit syra innan spelningen. Troligen av nervositetsskäl då de aldrig spelat för 18000 människor innan. Bandet kände inte igen hans nyckfullheter på scenen riktigt. Ibland så kunde man se hur de tittar på varandra undrande när Jim böjer sig och letar efter något som inte finns där på scengolvet. Denna syraanekdot kunde jag känna förtog lite av känslan. Man hade klarat sig utan den eftersom biopubliken verkade sitta och tänka på det ganska mycket. Skratta åt någon som beter sig som en halvpajas på scen. Fånigt av mig kanske, men fokuset blev lite skevt... I övrigt var det en grym upplevelse, om det inte hade varit för ... som förstörde 50% av känslan. Nämligen...

Jag frågar bara: Varför, alltid: WHY ME????
Biosalongen är full av lurviga gamla fantaster, uvar och rävar. Ingående musikfreaks som varit med på den tiden när det begav sig. Stolen bredvid mig är tom. Tio minuter in i konserten, efter att en 20-årig donna bredvid mig suttit och viftat och gestikulerat rumlar en grabb in på vår stolsrad. Tilläggas bör att en sån här visning är ganska krävande och kräver just en viss närvaro om man ska få ut något av det. Det är ju knappast en spelfilm med ständig pågående handling i. Och kommer man tio minuter sent så tror jag inte man är direkt genuint intresserad, jag vet inte. Vi släpper in honom under diverse suck och stön. Tyvärr har jag rätt. Jag har plötsligt fått biografens största idiot bredvid mig... och jag känner: Varför alltid jag? Han sätter sig direkt och pratar (inte viskar) med sin flickvän. Skrattar och vrider sig i stolen. Sen börjar han knäcka bärs efter bärs. Min närvaro inom vad som utspelar sig framför mig riktas istället i ilska mot vad som händer bredvid mig. Han är lugn i fem minuter. Precis lagom för att jag återn ska hinna sjunka in i detta historiska ögonblick. Han knäcker en ny bärs. Babblar och vrider sig. Jag tittar mig runt omkring. Gungande huvuden och koncentration råder i hela lokalen. Så varför jagjust jag? Eller han just bredvid mig? Det finns 175 platser och just bredvid min hamnar ett helvetesmongo. Jag blir mer och mer irriterad. Retar upp mig. Och får därmed svårare och svårare och säga till honom. Jag vet nämligen att vid det här laget kommer jag fräsa något åt honom på sämsta otrevligaste sätt. Vilket i och för sig är helt jävla befogat. Problemet kommer dock bli att jag inte kommer kunna koncentrera mig och troligtvis sjunka in ännu sämre efteråt, eftersom jag troligtvis kommer att sitta och tänka på vad jag egentligen sa, om det inte var lite väl grovt osv. Därför låter jag bli och hoppas istället på att han kommer hålla käften snart. Vilket naturligtvis inte sker. Sicken jävla rävsax. Det värsta har jag sparat till sist. Varje gång Jim Morrison säger något roligt eller någon dikt dyker fram i ett improvisationsparti börjar han fnissa. Det är ett äkta flåsigt, enerverande beavis & butthead-fniss. Ett klockrent fniss från någon som är riktigt pårökt. Jag håller på att gå sönder. Men när The End dyker upp som sista nummer lyckas jag ändå falla in i hela njutelsen. Den versionen från det här giget har jag på platta hemma och har lyssnat på oräkneliga gånger. Det är lätt den bästa version på The End som finns.
Efteråt ute, längre ner på gatan ser jag den jäveln. Jag funderar på att gå fram och knyckla ihop hans glasögon. Kanske ge honom en riktig svingande smäll i magen, men jag går bara förbi med The Doors och hela hollywood bowl svingande i min skalle.

Kidnappning, snö och Garfield

Drömde i natt att jag blev kidnappad. Vaknade upp svettig. Somnade om och fortsatte drömma att jag var kidnappad. Om och om igen. Minns inte om kidnapparna var otrevliga och hotfulla. Märkte mest att drömmen aldrig tog slut och att jag borde ha svettats för att det var en mardröm.

Snön har kommit till stan. Åkte till sahlgrenska med min brukare. Vi satt fast på linnegatan i en halvtimme. Märkligt hur stan kapitulerar av ett två centimeter tjockt lager av snö.

Min brukare tittar på Garfield 2. Animerat. Sjukt kul film om man är kanske fem. Min brukare är 47 bast.

Jävla Mannekopia. Ett ord till om baaaaaaaaaaaaaanan och jag hänger dig i ett poppelträd din billiga skojare

Alla dessa tomma sexpack.

Burkköttfärssås och ett turnéminne

Käkar burkköttfärssås. Hemköps egna. Garanterat jätteäcklig. Findus var slut i affären. Vissa undrar kanske hur jag kan äta sådan taskig smörja. Jag hävdar att det är gott och undrar hur någon kan tycka  om stuvad spenat. Angående köttfärsås...
För många år sedan. Kanske femton år sedan... var jag och min bror på turné i England med vårt dåvarande metalband Temperance. En turnétripp ihop med Inverted. Inverted hade åkt en vecka tidigare för att avverka några spelningar i Skottland eller Irland. Kommer inte ihåg vilket. På tillbakavägen hade Turnébussens underrede börjat brinna. Hela bussjävelns innehåll brann upp. Instrument och hela klabbet. De stod där på vägen i strumplästen och tittade på när alltihop slukades av lågorna. Denna trevliga nyhet nådde oss först när vi hade kommit till England. Med en icke ombokningsbar hemresa blev vi strandade två veckor i en liten håla på femtusen personer. Eftersom gigbokaren vid namn Stue var ekonomiskt strandad efter den lilla eldiga fadäsen blev turnén inställd. Vi genomförde tre gig med annat band vid Thus defelied, varav ett av gigen bestod av en publik på 20 personer som satt på golvet längs väggarna och söp och rökte sig höga.
Anyhow, vad hittar man på i en by i två veckor i väntan på att avresan hem ska närma sig. Man kan till exempel gå på krogen och supa upp bandkassan. Det gjorde vi. Inom en vecka visste hela byn vilka de långhåriga svenskarna var. När pengarna började sina gick jag och min bror istället dagligen till byns supermarket och köpte två flaskor Cinzano-kopior var och en burk med köttfärssås och spagetti. Tror en flaska kostade typ 18 spänn. Efter ett tag när proceduren upprepades minst en gång per dag började kassörskorna titta konstigt på oss. Vi brydde oss föga. Basisten gick långa promenader och ägnade dagarna till att läsa svår litteratur i nån park. När han kom tillbaka till lägenhet där vi bodde var festen igång för fullt. Han gick upp på övervåningen och la sig. Stackars krake. Under tiden som vi hällde i oss cinzanoklafset lyssnade vi mestadels på My dying bride, vrålade ut genom fönstret, grät och ringde timslånga samtal till Sverige. Denna procedur upprepades kväll efter kväll. Lägenheten var Stue's, gigbokarens. Han var nykär i någon donna, så honom såg vi aldrig till. Hans pårökta vänner kom däremot på besök nästan varje kväll. De satte sig helt sonika i soffan och rökte på med Stues vattenpipa och tittade lite förstrött på min och broderns show. Efter en kvart reste dig och gick med ett släpigt "See you". Sen var de borta. En kväll när festen var som mest på topp och vi vrålade loss gick Stues syster förbi fönstret. Vi vrålade glatt och hängde oskyldigt ut genom fönstretmed flaskorna i högsta hugg och vinkade. Herregud, stereon måste ha låtit tre kvarter bort. Dagen efter fick vi besök av Stues far och bror. Systern hade skvallrat till föräldrarna att det nog inte stod riktigt rätt till i den där lyan. I bakfullt tillstånd, klädda i kalingar och t-shirt satt jag och broshan i soffan med varsin cigg i mungipan och förberedde dagens besök på supermarketen. Plötsligt klampade Stues far och bror in. Hans far hade en rulle sopsäckar i handen. De hälsade inte. nickade bara väldigt skeptiskt. Sen tittade de på oss ett tag innan de gick ut i köket. Vi hörde att de sa något till varandra. Tyst så vi inte skulle höra. De hade fått syn på alla tomma flaskor... och det var ju en och en annan flaska. De tog fram en sopsäck och plockade ner alla flaskor i sopsäcken. Säcken blev full. Sen gick de bara förbi oss och försvann med sin svarta bad santa-säck. Jaha? tänkte vi. Var tog alla övertrevliga engelsmän vägen? Vi kom överens om att ha skoj med våra flaskor och vrål med stängda fönster i fortsättningen.
Väl hemma i Sverige igen. En månad senare kanske, fick min bror ett telefonsamtal från England. Det var Stue. Samtalet hade ingen glad karaktär. Det handlade om en telefonräkning... En enorm sådan.
"About this phonebill, This is taking the piss!!!!

Har faktiskt aldrig varit i England efter den där trippen. Skulle vara riktigt skoj att åka dit igen!

Önskelista och julmat.

Det är mindre än en månad till jul. Svårt att hänga med. Undrar var all tid tar vägen. Den kanske brinner upp som dammstoft i horisonten.
Jag önskar mig en olivgrön jaguar av syrran och en jordfräs av morsan. Samtidigt önskar jag mig den största tvn som finns att köpa, Juholt som vaxdocka i naturlig storlek, en trebent nakenrakad get, en kaffebryggare som brygger uppdrucket kaffe och det där stora paketet med tystnad som farsan önskade, men aldrig fick.

Ska äta julbord med jobbet i år. Vet inte om jag har gjort det innan. Definitivt inte i vuxen ålder. Julbordsbuffe. Ser genast scenen från Sunes jul framför mig. När alla människor rusar fram till buffen. Bråkar och slåss. Kletar och slafsar. Gris och äckelfest. Kommer självklart rikta in mig på sillen. Som en laserstråle.

Älskade kalvsylta när jag var liten. Åt det i fantastiska mängder. Känns ganska avlägset.
Upp till kanske fyra års ålder åt jag smör direkt ur asken. I smyg om jag kom åt. Känns helt avlägset.